Kring tio reportrar och fotografer från olika länder frihetsberövades under demonstrationer i slutet av mars, då hundratusentals protesterade mot avsättningen och fängslandet av Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoglu – president Recep Tayyip Erdogans mest populäre rival. Alla dessa journalister släpptes dagarna och veckorna efter oroligheterna.
Joakim Medin hörde inte till dem. Han greps inte för något han gjort på turkisk mark, utan därför att han utsetts till ett lämpligt verktyg för ett visst ändamål. Det krävdes inget litet förarbete för att vaska fram saker ur Medins förflutna som kunde förvandlas till ”stöd för terrorism” och ”förolämpning av president Erdogan”. Sådant förarbete sker inte på åklagarämbetet i Ankara, där Medin ställs inför rätta på onsdagen. Det sker hos underrättelsetjänsten MIT, antagligen med benägen hjälp från ambassaden i Stockholm.
De första dagarna efter att Medin gripits tycks svenska makthavare ha haft intrycket att det hela rörde sig om ett missförstånd eller ett misstag, och att journalisten skulle försättas på fri fot så snart det retts ut. Men eftersom Medin inte gripits för något han gjort, utan trots att han inget gjort, så måste bakgrunden vara politisk. Att gripa en oskyldig journalist och åtala honom för fantastiska brott, samtidigt som man släpper ett tiotal journalister som faktiskt rapporterat om kravallerna, är inget som någon gränspolis på flygplatsen, där Medin greps, funderat ut. Uträkningen har gjorts på högsta ort.
Eftersom ingripandet mot Medin oundvikligen skulle komplicera relationerna till främmande makt måste man utgå ifrån att just en sådan komplikation ter sig önskvärd från de turkiska makthavarnas sida. Återigen, liksom under de tröttsamma och uppslitande preludierna till Nato-inträdet, tvingas nu svenska ministrar ödmjuka sig och gå på tå under förhandlingar med Turkiet.
Varför en journalist från Sverige, och inte från Tyskland eller Frankrike, valdes ut för denna charad är klart: Sverige bedöms som relativt ofarligt. Vad regimen hoppas uppnå med att åtala Medin är oklart: Är affären bara ett tillfälle att vädja till patriotiska känslor och avleda uppmärksamheten från Turkiets plågsamma politiska (och ekonomiska) kris? Eller kommer vi snart att få ta del av konkreta turkiska krav för att släppa svensken? Kanske svensk utlämning av verkliga eller förmodade PKK-terrorister?
Syftar det rättsliga övergreppet mot Medin till att avskräcka andra journalister från att bevaka landets politik? Möjligtvis. Men Medins öde torde knappast skrämma bort journalister från stora internationella medier och tyngre vägande länder än Sverige. Kretsen kring Erdogan vet att det inte går att diktera omvärldens mediebild av Turkiet. Det centrala för dem är att kontrollera den egna pressen, vilken redan sker, med ett fåtal undantag.
Något av allt detta kommer att klarna när rättegången väl är igång. Av någon anledning har den turkiska regimen trott sig kunna vinna på en politisk rättegång mot en svensk journalist inför öppen ridå. Hur det än går – och hur det går är redan bestämt – så är det viktigt att det officiella Sverige inte agerar på ett sätt som ger Erdogan-regimen aptit på fler hopkok av den här sorten.
Läs mer:
Michael Winiarski: Medin får sona för att ha trampat på Erdogans ömma tår
