Inte kunde jag ana att mina 978 tecken om en antydan till gråtepidemi på kultursidorna omedelbart skulle tolkas som ett känsloförbud (DN, 28/4). Det är Henrik Sahl Johansson som i en kommentar på Svenska Dagbladets kultursida gör en höna av en fjäder (1/5, inte första april).
Sahl Johansson tycker sig se att jag upprättar ett oklart motsatsförhållande mellan ”analys och emotion”, representativt för en hel generation ”som kan uttrycka sig spefullt, nedlåtande, svalt, översvallande, men nästan aldrig sorgset. Det är ett underligt förhållningssätt till mänsklig psykologi, ett slags självpåtagen, emotionell neglect.”
Och jag som drömde om att bli psykoanalytiker.
Min lilla analys var inte så mycket ett försök till psykologi som en iakttagelse – att recensionsrubrikerna gärna drar åt det gråtmilda för närvarande, ett övertydligt tecken på klicknoja.
Detta har inte med ”livet i stort” att göra, som Henrik Sahl Johansson förmodar, utan med jakten på läsare. Kanske värt en terapisession.
Läs mer:
Isabelle Ståhl: Inte terapins fel att vi är självupptagna
