Att turnera perspektivet är en kär hantering i många deckare. Mer eller mindre lyckosamt vill man låta läsaren få fel för sig. Som hos Inger Scharis, när hon i prologen till ”Åtel” låter oss följa någon som jagas genom skogen av ett gäng män med gevär och fyrhjuling. ”Ett nytt skott smäller in i stenblocket intill och rickoschetten viner över huvudet på honom. Han hukar sig, sneddar över hygget och springer så snabbt han orkar mot det skyddande skogsbrynet”.
Man identifierar sig med den flyende mannen och inser först när romanen börjar på allvar att det inte är en människa, utan en varg som tjuvjagas till döds. Snyggt turnerat.
Någon skvallrar om tjuvjakten och jägarna ställs inför rätta. Frikännes. Brist på bevis. Men så skjuts jaktlagets ledare på ett legitimt pass och kriminalinspektör Charlie Graff får ta sig ut i de östgötska skogarna, där hon snart konstaterar att det är frågan om ett mord. Hon vittnade i rättegången och anar att det kan finnas en koppling mellan den skjutna vargen och den skjutne jägaren.
Det lilla samhället är också Graffs uppväxtort. Hon har hamnat på obestånd och bor nu hemma hos sin mamma. Återvändarproblematiken är tydlig när hon tvingas förhöra män som trakasserade henne i skolåren. Den förväntade parbildningen med en Apart-figur-av-motsatt-kön uppfylls då hon inser att en säsongsanställd före detta främlingslegionär också intresserar sig för mordet. Snart är deras samarbete ett faktum.
I efterordet tackar Inger Scharis minst sju personer vilkas specialkunskaper hon mjölkat till ”Åtel”. Det är allt ifrån vapenexperter till neuropsykiatrer. Själv har hon arbetat med rovdjur i Afrika och i det skandinaviska vargforskningsprojektet. Sammantaget lyckas hon förbluffande väl löda samman all denna lärdom till en lika stilsäker som rafflande roman. Det är ju ingen självklarhet att researchen smidigt integreras i en deckarintrig. Det finns många exempel på författare som lägger in faktapartier som artificiella post-it-lappar i berättelsen.
I ”Åtel” stegras spänningen och komplikationerna. Måttet nästan rågas, men bara nästan. Inger Scharis är lugn och säker i denna naturrika och grymma illustration av det antika mottot ”Människan är människans varg”.
Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
