Att äta ute är ett gammalt fint begrepp som inte nödvändigtvis innebär att man sitter utomhus och intar en måltid, men väl på restaurang. I dessa hämtmat-tider kan – om kassan tillåter – ett uteätande pigga upp.
Det kan också vara något man behöver efter en vecka då bonusfamiljens 80 köttbullar har rullats, ett oändligt stort antal potatisar skalats och 40 pannkakor stekts. Bland annat, märk väl. Den kasernutfodringstiden är tack och lov förbi, fast man får medge att storfamiljer befrämjar huvudräkning och logistik.
Härom veckan bokade jag bord på en högt belägen restaurang. Vi skulle äta ute och, tänkte jag listigt, njuta av maten samtidigt som vi beundrade den magnifika utsikten över huvudstaden med dess vackra inlopp. Och vi åt och beundrade, beundrade och åt.
Ett tag vill säga, för sedan blev allt vitt. Hur vi än glodde ut genom fönstren såg vi ingenting. Den lilla jazzorkestern borde ha vispat fram ”A foggy day”, för det var dimman som hade vältrat in.
Det är något spöklikt med dimma. Personer kan plötsligt dyka upp och försvinna i dimmor. Det gör de inte sällan i gamla filmer.
För hiskligt massa år sedan fick två goda vänner en afton ute i skärgården för sig att lägga ut nät. På kvällen hade det varit fest och erkännas bör att de rodde ut med en något förhöjd alkoholhalt i omlopp. Under deras nätläggning rullade dimman hastigt in och vi som var kvar på land ängslades.
Vart hade de tagit vägen?
Vi stod på strandkanten och ropade deras namn ut i tjockan, men det enda svar vi fick var Finlandsbåtarnas hotfulla och dova tutade.
Timmarna gick och gryningen kom. Dimman lättade. Så dök de upp, nätläggarna.
De berättade hur dimman hade överrumplat dem och hur de då snabbt hade rott till en ”obebodd ö”. Där hade de lagt sig under en gran och inväntat gryningen för att då försöka hitta tillbaka. Det var rena rama Robinson Crusoe-dramaturgin!
Men. Den ”obebodda ön” visade sig vara vår ö. Ön de hade startat från. De hade övernattat endast ett litet stycke från vårt hyrda sommarhus, kanske 500-600 meter bort.
Ja, vad ska man säga? In i dimman kanske.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om livets cykler och vårens fläng.
