Det börjar med en förlossning. Tyskland har kapitulerat till engelsmännen, Danmark är fritt och befolkningen på danska ön Bornholm firar. Alla utom den svenske läkaren Edvard Carlsson och fru Rasmussen, hon som ska föda.
Barnet är fött men moderkakan vill inte ut, blodet forsar, läkaren använder våld för att få stopp på det hela, mycket våld. Mor och barn överlever men freden firas för tidigt. Tyskarna på Bornholm vill inte ge sig till Sovjetunionen som därför bombar ön, ockuperar den och lämnar den först året därpå.
Jens Liljestrands roman ”Befrielsen” utspelar sig på Bornholm från maj 1945 till april 1946. Titeln är ironisk: befrielsen låter vänta på sig, för Bornholm, för fru Rasmussen och även för läkaren Edvard Carlsson. Han är född utanför äktenskapet och har vuxit upp i överklassen hos sin farfar i Sverige. Barndomens somrar har han tillbringat i moderns fattiga familj på Bornholm, dit han nu flytt undan fru och barn och med en plågsam hemlighet i bagaget. På ön läggs nya hemligheter till de gamla, och han blir indragen i andras ljusskygga verksamhet.
Vad det handlar om ska inte avslöjas här. ”Befrielsen” är en thriller utklädd till historisk roman, en bladvändare som är beroende av att mysteriets lösning hela tiden skjuts framåt. Varje avslöjande följs av en ny gåta. ”Vem håller den döde soldaten i handen?” Svaret är alltid rätt, men varje gång frågan ställs blir det också ett nytt svar. Och i denna härva av lösa trådar famlar Edvard, romanens centralgestalt.
Han är ingen sympatisk hjälte; ensam och illa sedd av kollegorna på sjukhuset eftersom de misstänker att han döljer något. Och hans barndomsvänner, en präst och en välbärgad företagare, tycker att han borde åka hem till Sverige medan han kan. Det sårar Edvard, som har längtat efter dem, de enda vänner han har, sedan den tredje i gänget stupat vid östfronten, som frivillig i nazisternas sold.
Det psykologiska porträttet av Edvard övertygar. Liljestrand lyckas fånga den undflyende, räddhågsna personligheten hos en man som vuxit upp utan kärlek och är beredd att försaka heder och moral för uppskattning. Romanens övriga gestalter är mer skissartade, perspektivet ligger hos Edvard. Det är hans tankar som läsare har tillgång till medan de andra ses utifrån – och Edvard ser sällan mer än den släta fasad som människor sätter upp mot omvärlden.
Några av dem är autentiska personer. Som den tyske kommendanten von Kamptz och danske amtmannen Stemann. De flesta är roller i krigsspelet: den enstörige konstnären, den högreste motståndsmannen, tyskertöserna, de berusade ryssarna som våldtar var de kommer åt. Liljestrand vill visa hur krig och ockupation förvandlar människor, hur våldsmän släpper all impulskontroll, hur goda föresatser kan leda till brott och hur de svaga utnyttjas för de starkas vinning. Onda krafter härjar Bornholm: tyskar, sedan ryssar och ett antal oidentifierade individer som agerar i hemlighet, på jakt efter en eller annan gömd skatt.
Här finns ansatser till en roman om en övergiven ö i havet som hamnar i kläm mellan stormakterna. Inte ens den nya regeringen i det befriade Danmark har tid med sin ö. Men den är strategiskt placerad ur Sovjets perspektiv och en perfekt omlastningsplats för flyktingar som i krigets slutskede rör sig kors och tvärs över Östersjön.
Det hade också kunnat bli en berättelse om hur det är att leva under inte bara en utan flera ockupationer, hur vardagen pågår medan man försöker anpassa sig efter nya herrar – eller gå under jord. Och visst skapas här det slags smygande känsla av osäkerhet som sprider sig där det finns tjallare och mycket att dölja: vem i hela världen kan man lita på? Men thrillerspåret dominerar, samhällsskildringen blir bakgrundskuliss och ju längre in i romanen jag kommer går alltmer kraft åt att parera det våld som breder ut sig över sidorna.
Vi vet att krig och ockupation är våldsamt, människor dör, kroppar trasas sönder, kvinnor våldtas, motståndsmän torteras, angivare avrättas och de som gett sig i lag med fienden tvingas löpa gatlopp. Att skildra allt detta våld minutiöst, detaljrikt, på gränsen till njutningsfullt kräver dock något mer än gestaltningsförmåga: Det måste finnas någon annan mening med att återge nagelutdragningar, avslitna lemmar och hårda nävar på en blödande livmoder än att väcka smärta och obehagskänslor hos läsaren, att våldföra sig på henne.
I ”Befrielsen” är våldet endemiskt och drabbar hela befolkningen, inte bara soldater. Även läkare utövar våld, liksom vänner. Här finns en tanke – krig gör alla till våldsverkare, offer såväl som förövare – men är det sant? Jens Liljestrand övertygar mig inte om den saken.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
