Feminister har anklagats för mycket under århundradena. De har setts som hysteriska, frigida, översexuella, fula, manshatande, mansimiterande – men jag tror inte att de någonsin tidigare har setts som förtrupper till fascismen.
Det kan ju vara för att de inte har varit det tidigare, men nu faktiskt är det. Åtminstone är det vad Kristina Lindquist i DN (2/5) misstänker att de är. Varför gör hon det? Vad är det för drag i fascismen som feminister i dag gör sig till talespersoner för?
Det är det inslag i fascismen som handlar om förakt för svaghet. Och den svaga grupp som feminister hatar är transpersoner. Lindquist vet att feminister hatar transpersoner eftersom en del av dem var glada över att Högsta domstolen i Storbritannien tolkade 2010 års Equality Act som att kön där var tänkt att avse biologiskt kön. Domstolen slog fast att det är könet kvinna som var avsett att skyddas i jämställdhetslagen, inte könsidentiteten kvinna.
Det kan man tycka är bra eller dåligt. Men varför skulle det vara ett uttryck för hat mot transpersoner att hysa åsikten att kön är ett biologiskt faktum bortom individens vilja, bestämt av huruvida din kropp är en sådan sort som, om inget går fel, kan producera stora könsceller eller små? Varför skulle en syn på kön som ett biologiskt faktum vara fascism?
Kanske skulle Lindquist svara: du får ha den synen, det gör dig inte till fascist. Du får bara inte försvara den högt eller tycka att den spelar roll utan att vara beredd på att med rätta bli anklagad för att hetsa mot transpersoner och följa en fascistisk logik. Men det låter väl ändå som en alltför auktoritär hållning för den som vill varna för odemokratiska tendenser.
Lindquist sätter den här frågan i samband med ett ”paradigm där kvinnor och män inte bara ska vara klart definierade enheter, de ska också bete sig på ett visst sätt och använda sina kroppar i nationens intresse”.
Enligt det paradigmet har feminister i så fall på ett sätt alltid varit fascister, eftersom de inte har ifrågasatt den biologiska grunden för kategorierna kvinnor respektive män. Och på ett annat sätt aldrig varit det, inte heller i dag. För feminister är inte intresserade av att kvinnor ska bete sig på ett visst sätt och män på ett annat – tvärtom har kvinnokampen genom historien oftast handlat om motsatsen. ”Feminism is the radical notion that women are people”, som det heter i slagordsform.
Det är därför många av oss inte förstår vad att ”känna sig som en kvinna” innebär. Vad är det man ska känna om man känner sig som en kvinna? Ska man känna sig ”feminin”? Men det ordet bygger ju bara på stereotyper, en feminin kvinna är mjuk, omhändertagande, sexig, intresserad av kläder och smink. Jag ifrågasätter inte att människor kan känna sig som kvinnor, jag förstår bara inte vad det innebär bortom stereotyperna.
Jag ifrågasätter inte heller att det finns ett paradigm som vill att kvinnor och män beter sig på olika sätt och uppfyller olika roller. Det är ett konservativt tänkande som verkar sprida sig i samtiden, men det är fel att räkna feminister till det tänkandet. Det vore klädsamt av Lindquist att erkänna det, för jag tror inte att hon är så historielös att hon inte är medveten om det.
Läs fler texter av Nina Björk
