Första gången jag träffade Fikru Maru var han iklädd orange fångdräkt, log brett och ropade ”tjena!”. Vi hann byta ett fåtal ord, sedan knackade en soldat mig på axeln – och så var han borta, försvunnen in i den Kafkaartade rättsprocess som den etiopiska regimen snärjt honom i.
På pappret anklagades han först för korruption, senare för terrorism. Men egentligen var hans brott ett annat: han trotsade den etiopiska regimen. Först genom att inte betala mutor. Sedan genom att vägra vittna falskt mot en minister. Slutligen, det värsta brottet av dem alla: att bli en symbol för frihet.
Etiopien hamnar ofta under medieradarn, förutom när det drabbas av svår torka. Men det är ett oerhört fascinerande land, det andra i historien att anta kristendomen som statsreligion och aldrig koloniserat av Europa. Italien försökte, men besegrades.
Men det är också ett land med en blodig historia. Fikru Maru var stridspilot under diktatorn Haile Selassie, men hamnade på en dödslista när kejsaren störtades i den kommunistiska revolutionen 1974. Han flydde – och hamnade i Sverige. Väl här började han utbilda sig till hjärtläkare och blev specialist på pacemakeroperationer.
Där hade han kunnat nöja sig. Men han ville ge tillbaka till landet som fött honom och återvände på deltid för att grunda Etiopiens första hjärtklinik.
Då sågs han som hjälte. Men hans envishet och rättspatos medförde också risker. När han skulle ta in begagnad utrustning till sjukhuset fastnade han i tullen och vägrade göra som så många andra i Etiopien: muta sig ur situationen.
Det skulle växa till en juridisk mardröm, där han med tiden blev en symbol för regimens förtryck. Den tidigare hyllade hjärtläkaren satt plötsligt oskyldigt fängslad. Regimen förhalade rättsprocessen, år efter år.
Samtidigt kokade Etiopien av missnöje. Enorma demonstrationer som svepte genom landet. Regimens svar var brutalt. Tusentals fängslades. Hundratals dödades. Och Fikru Maru fick plötsligt ett nytt åtal mot sig: terrorbrott, anklagad för att tillsammans med regimen i grannlandet Eritrea planera en statskupp. På straffskalan fanns dödsstraff.
Fikru berättade för mig senare, när vi skrev en bok ihop om hans tid i fångenskap, hur det var på väg att knäcka honom. Han kände sig sviken av både Sverige och Etiopien. I de mörkaste stunderna planerade han att ta sitt eget liv. Inte för sin egen skull – utan för den börda han kände att han var för sina anhöriga. Framför allt för dottern Emy, som släppt allt där hemma för att få honom fri.
Och så sade de ord som jag tänker på nu, när han har gått vidare men när så många andra – som Joakim Medin – står inför det som han tvingades genomleva.
”Det är egentligen inte vi som sitter där inne som är fängslade. Det är våra familjer.”
Ångrade han allt då? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att han ändå såg den kraft och betydelse hans handlingar hade, både för Etiopien och för hans familj. Den kraft som vissa enskilda individers handlingar faktiskt kan få. De som är villiga att offra sig för något större.
Fikru Maru släpptes till slut efter fem år, när den etiopiska regimen föll och ersattes av en annan. Han fick ytterligare sju år i frihet innan cancern tog hans liv. De använde han för att fortsätta bygga ut den etiopiska sjukvården, men också för att umgås med sin familj och kanske framför allt de tvillingpojkar som hans dotter Emy födde strax efter att han släpptes fri. Pappan till barnen? En man på den svenska ambassaden i Etiopien, som Emy aldrig hade träffat om det inte var för Fikrus fem år av fångenskap.
