”De levande” är den första essän i en planerad serie med titeln ”Vrida världen”, där filosofen Jonna Bornemark undersöker andra sätt att leva – i relation till naturen, till andra varelser, till det icke-mänskliga. Kommande delar ska handla om AI, autism och sexualitet. Det är ett ambitiöst idéprojekt i linje med en samtida tendens inom ekologisk filosofi, litteratur och posthumanism: en vilja att decentralisera det mänskliga subjektet.
Det handlar om att rikta fokus bort från psykologi och individer, känslor och trauman, och mer se människan som en del av en större väv av liv. Jag är inte helsåld på rörelsen, får ibland en smak av papper i munnen av att läsa dessa intellektualiseringar om det levda. Samtidigt är projektet djupt fascinerande, eftersom det rör något så grundläggande som att försöka leva på andra sätt, inte genom att tänka, utan genom att experimentera med erfarenhet och begär.
Bornemark gör just det. Hon skriver lågmält om konkreta möten: att mata mörtar i insjön, att närma sig en häst utan att kontrollera den, att låta bli att slå ihjäl flugor och getingar. Här finns inget storslaget, men en annan sorts precision.
I ett av bokens mest relaterbara partier förklarar hon varför hon ogillar promenader. Det är något med det jämna tempot, den färdiga riktningen, att världen förvandlas till kuliss. Promenaden abstraherar bort kroppens impulsivitet – barnets språng, tvärstopp och förundran inför miljön. Bornemark föreslår melodin som alternativ till mekaniken: en kroppslig, rytmisk samklang i stället för maskinell rörelse.
Här framträder också bokens mest centrala idé. Om vi ska kunna säga ”ja”, måste vi börja i begäret. Inte i moralen, inte i plikten. De verkliga ja:na uppstår i situationens väv – i det relationella och oöverskådliga.
Men begär är ett svårt begrepp, fenomenologiskt svalt. Det vill närma sig livet, men rör sig genom teori. Och vad betyder det egentligen? ”En grundriktning som finns i varje levande varelse, en riktning som är komplex och motstridig”, står det i bokens ordlista. Jag förstår det ändå inte riktigt och det tror jag har att göra med att jag inte läst tillräckligt mycket av filosofen Gilles Deleuze. Bornemark verkar ha ambitionen att säga något allmängiltigt om vår tids svåraste frågor, men för att lyckas med det krävs också en mer pedagogisk ansats.
Ett centralt begrepp i ”Vrida världen” är ”vild sinnlighet” – ett återupptäckande av perceptionen. Hur kroppen reagerar på ett kalhygge, hur ångest kan smitta mellan arter, hur sinnena ”stäms” av landskapet. Erfarenhet är inte främst kognition, utan rytm och resonans.
Boken vilar på en kritik av det cartesianska subjektet, ett brott med upplysningens idé om det suveräna, rationella jaget. I fenomenologin – från Husserl till Merleau-Ponty – blir kroppen inte ett objekt för medvetandet, utan ett sätt att vara i världen. Öppen, sårbar, lyssnande.
Tanken präglar också ett av bokens vackraste avsnitt: fostrets förmåga att erfara smak, rytm och ljud i livmodern
Under läsningen saknar jag dock det där drabbade jaget som inte hela tiden intellektualiserar sitt drabbande.
Bornemarks relationstänkande blir intressant i skildringarna av djurkommunikatörer som uppfattar hästars inre liv genom mentala bilder och förnimmelser – intryck som kräver översättning. Men språket brister. Kanske är det som hästen ”säger” bara en projektion av människans känslor.
Man kan inte kalla en häst för sin vän, anser Bornemark: relationen är för asymmetrisk, och de symmetriska begreppen osynliggör skillnaderna som finns mellan människan och djuret, vilket riskerar att romantisera relationen. Du är min häst och jag är din människa, föreslår hon i stället.
Men, frågar jag mig, lider verkligen hästen av att någon skulle kalla den en vän? Ibland känns ekofilosofin lite väl upptagen av det intellektualiserande språk den så gärna vill vända sig bort från.
Bornemark diskuterar hur västerlandets individbegrepp – ett slutet inre – formar vår syn på djur. Många ursprungskulturer utgår i stället från att människor och djur delar värld, påverkar varandra, och är sammanflätade. Där står hon nära posthumanister som Haraway, Despret och Barad.
Hon återkommer till Nicolaus Cusanus och hans term ”non-aliud” – det icke-andra – som betecknar en kunskapssyn där världen inte måste förstås för att mötas. Den tanken präglar också ett av bokens vackraste avsnitt som handlar om fostrets förmåga att erfara smak, rytm och ljud i livmodern. Ett kroppsligt vetande före språket. Det är fascinerande läsning som får mig att se fram emot nästa del i serien.
Läs andra texter av Isabelle Ståhl, fler av DN:s bokrecensioner och en intervju med Jonna Bornemark: ”Vi gjorde fel när vi lade klimatfrågan på tonåringarna”
