I den debatt som pågår om coolhet på teatern, och om utövarnas ålder, utelämnas helt teaterns och scenkonstens kärna, nämligen innehållet. Substansen som motiverar att över huvud taget ta publikens tid i anspråk.
Att låta scenkonsten förmedla något väsentligt till sin publik. Existentiellt, samhälleligt, psykologiskt eller abstrakt. Genom vilt nytänkande, erfaren hantverksskicklighet eller traditionsbärande kunskap.
Jag var själv en av dem som drev frigrupp i Malmö på 2000-talet. Den era som Sara Berg romantiserar och kallar ”cool” i Sydsvenskan. Men nostalgi ska alltid tas med en stor nypa salt. När jag drev min skräckteater Farozonen i Malmö, och medverkade som skådespelare i scenkonstkollektivet Teatr Weimars produktioner under tidiga 2000-talet var publiken absolut till stor del unga och unga vuxna. Ja. Men inte bara. Och det berodde knappast på att det ansågs vara ”coolt” med teater.
Jag tror snarare att det var det uppriktiga konstnärliga undersökandet, experimentlusten och viljan att förmedla relevant scenkonst till publiken som skapade intresse för Malmös teaterliv.
Kanske är det inte så konstigt efter alla år av ytlig kommersialisering att vi stöper konst enligt samma ihåliga logik som den riktade reklamens algoritmer
Ändå fördummas ofta publiken av oss teaterutövare i dag, och kategoriseras i målgrupper som bara antas uppskatta något närliggande deras egen verklighet eller identitet. Kanske är det inte så konstigt efter alla år av ytlig kommersialisering att vi stöper teaterkonst enligt samma ihåliga logik som den riktade reklamens algoritmer.
Jag kan knappt tänka mig en sorgligare utveckling för en konstform än att den skulle bli lika trendkänslig som det övriga samhället. Och min upplevelse är att publikens smak är betydligt mer komplex.
Tyvärr säger det något om scenkonstens utövare och vår ängsliga självbild när konstnärlig erfarenhet så lätt nedvärderas till en bromskloss för ungas ambitioner. Finns det en motsättning mellan kunskap och innovation? Jag tror inte det.
I sitt inlägg menar Hampus Hallberg (DN, 5/5) att äldre konstnärliga ledare borde lämna över till yngre förmågor. ”Äldre” blir synonymt med etablerad, gynnad, mätt och privilegierad. Ett etablissemang. Men den åldersmässiga konflikt som Hallberg presenterar är milt sagt en förenkling och i min mening inte applicerbar på verklighetens teaterbransch. Öppen ålderssegregering av konstnärer som slitit ett helt arbetsliv är ett slags konstnärlig kannibalism. Den gynnar inte någon, allra minst publiken.
Mångfalden av olika konstuttryck och berättelser var det som skapade Malmös vitala teaterliv. Gemensamt var däremot diy-kulturen och att vi stöttade varandra
I det tidiga 2000-talets Malmö hade Institutet sin publik. Teatr Weimar en annan. Farozonen en tredje och Teater Insite en fjärde, och så vidare. Mångfalden av olika konstuttryck och berättelser var det som skapade Malmös vitala teaterliv. Gemensamt var däremot diy-kulturen och att vi stöttade varandra. Att driva frigrupp tre-fyra år utan verksamhetsstöd var standard.
Det var inte idealiskt då, och det är inte idealiskt nu. Men det är inget nytt problem som uppstått och en sak är i alla fall säker. Inget hade verkat så ocoolt på tidiga 2000-talet i Malmö som att be äldre kollegor att förse en med utrymmet att skapa teater.
Läs mer:
Hampus Hallberg: Såklart teatern blir ocool när alla är så gamla
Jacob Lundström: Hur ”coolt” är äckelägget i Göteborg?
