Den finske filmskaparen Juho Kuosmanen har helt välförtjänt nått global framgång med charmoffensiverna ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” och ”Kupé nr. 6”. I sitt nya verk skalar han ner och går i filmhistorisk barndom. Tre korta stumfilmer, hopbundna av en tunn, röd tematisk tråd, som blåser förbi på timmen jämnt.
Mittpartiet är ”Hembrännarna”, en remake av den allra första finska filmen från 1907, kallad ”Lönnbrännare” – en film som dock försvunnit och sålunda bara existerar i filmhistorikers minnen och vittnesmål. Juho Kuosmanen gjorde den på beställning 2017, och knöt då ihop den med en av sina första kortfilmer ”Skrot-Mattila och den vackra kvinnan” (2011).
Nu har han gett duon en tredje och avslutande del i ”En avlägsen planet”. Det är med andra ord inget purfärskt verk men samtidigt är ju trilogin, på fler än ett sätt, ett levande bevis på mediets tidslöhet.
Det inledande dramat är också det mest minnesvärda. Skrot-Mattila har tvingats bort från sin gamla stuga, drar runt på vägarna med sitt pick och pack (vilket inte är mycket) och hamnar snart på en inrökt liten krog. När han beställer en öl undrar bartendern om han har några pengar att betala med:
– Nej, men många goda egenskaper.
–Vi tar inte emot goda egenskaper, eller Visa Electronic.
Liknande små humorpärlor är strödda utmed Mattilas väg mot solnedgången. Knastertorr och extremlakonisk humor med vankelmodigt hjärta. Som bekant en finsk nationalgren, som sannolikt funnits i nationens källkod sedan långt innan Kalevalas dagar, men som i någorlunda modern tid främst varit filmnestorn Aki Kaurismäkis signum.
Jo, jag vet, det är lite slappt att peka på den gamla K-märkta kulturikonen så fort en finne letar sig in på svensk repertoar men här är han medproducent och själslig frände, så det må vara hänt. Båda filmskaparna har förmågan att hitta skönhet där ingen annan letar, oftast bland skamfilade finska filurer på samhällets skuggsidor. Ja, enbart titeln ”Skrot-Mattila och den vackra kvinnan” ger ju Kaurismäki-vibbar.
Men… det finns också något lätt irriterande, något störande självmedvetet, med alla dessa torra tokroligheter. För även lakonismen kan bli pladdrig om den upprepas för ofta. Ursäkta en svordom i filmkyrkan men det gäller faktiskt även för ovan nämnda gigant, vars verk ofta litar på att publiken alltid vill ha mer av exakt samma ordknappa vara.
Nå. Juho Kuosmanen och hans team har lagt mycket möda på att ge triptyken rätt stumfilmspatina; med tillhörande repor, grov svartvit textur och ornamenterade textskyltar. Det är med andra ord snyggt och stilenligt som attan, men ”Den tysta trilogin” är väl ändå, i all sin skimrande nostalgi, kanske mest ett kuriosakabinett för cineaster och fennofiler.
Se mer: Andra samtida stumma filmer: ”Den sista striden” (1983), ”The artist” (2011), ”Flow” (2024).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
