Det gick ett sus genom publiken när de vinröda sammetsgardinerna gled isär på Peterskyrkans balkong, samma balkong där Franciskus hälsade de troende för mindre än tre veckor sedan.
Nej, det blev inte någon av den döde påvens reforminriktade anhängare. Inte heller någon av hans många konservativa kritiker i kyrkan.
I stället valde konklavens 133 kardinaler en amerikan: Robert Prevost. En kandidat som visserligen funnits med på listorna över påvemässiga kardinaler, men med minst fem namn före sig.
Har det stor betydelse att Prevost är amerikan? Man kan tycka det i dessa oroliga tider, där USA:s president Donald Trump stjäl all uppmärksamhet med sina ansträngningar att riva upp världsordningen.
Inför konklaven framställde vissa påvevalet som en kamp med progressiva européer och asiater i ena ringhörnan och konservativa amerikaner i den andra.
Men Prevost är inte någon typisk amerikan. Han tillhör inte det kardinalsgäng, med namn som Raymond Burke och Timothy Dolan, som ständigt var redo att kritisera Franciskus.
Han är inte heller någon radikal reformator, som de utpekade kandidaterna Matteo Zuppi och Luis Antonio Tagle.
Den nye påven har inte ens varit verksam huvudsakligen i sitt hemland. Han doktorerade i Rom, var i många år präst och biskop i Peru – ett land där han blev medborgare – och har de senaste åren haft en viktig post i Vatikanen. Han talar utmärkt italienska och spanska och använde båda språken när han talade från balkongen.
Rollen som påve är politisk – det går inte att komma ifrån.
Och i dagens turbulenta värld kan man förvänta sig att Leo XIV följer sin företrädare åtminstone i ett avseende: det gäller betoningen på utsatta människor och flyktingar, där Prevost som kardinal har varit mycket tydlig.
Just i denna fråga hamnade Franciskus i konflikt med Trump. Han kritiserade öppet de pågående massutvisningarna i USA och drog i sin tur på sig stark kritik från vicepresident JD Vance.
Där väntas Prevost följa i företrädarens spår. I sitt första framträdande talade han om en kyrka som ”alltid är nära dem som lider”, han talade om att sträcka ut en hand till världen utanför kyrkan och om dialog med andra religioner.
Också hans val av namnet Leo pekar i samma riktning. Det betraktas som en hyllning till Leo XIII som var påve kring sekelskiftet 1900. Han verkade för arbetares rättigheter och kallades ibland ”den sociale påven”.
I denna ”politiska” bemärkelse kan den nye Leo komma att likna Franciskus – men han är samtidigt mycket mer lågmäld som person och inte benägen att skapa rubriker som företrädaren.
Och i andra frågor kan han betecknas som mer konservativ. Det gäller exempelvis hbtq-personer och kvinnors roll i kyrkan. Han har uttalat sig avfärdande om samkönade äktenskap.
”Vem är jag att döma?” sade Franciskus om homosexuella, vilket i sig betraktades som sensationellt och radikalt. Men Leo XIV lär inte komma att uttrycka sig så.
Att en amerikan för första gången blir påve kan tyckas logiskt med tanke på att landet har mer än 50 miljoner katoliker – fler än Italien som länge abonnerade på posten som påve.
Många har ändå varit skeptiska till en amerikansk påve just på grund av USA:s status som supermakt. De har ansett att en amerikansk påve i sig skulle leda till en sorts maktkoncentration.
Ser man det så var Prevost det enda möjliga valet från USA.
En Vatikan-insider som ”alla” känner. En amerikan visserligen, men också en latinamerikan. En efterföljare till Franciskus men ändå acceptabel för konservativa.
