Nog är det ett nästan märkligt sammanträffande. Medan den svenska kulturdebatten grubblar vidare över varför Finland för åttonde året i rad har utsetts till världens lyckligaste land sätter Nationaloperan i Helsingfors upp 90-åriga tonsättaren Aulis Sallinens genombrottsopera ”Ryttaren” som uruppfördes vid Nyslotts operafestival 1975. Då blev verket startskottet för den finländska operaboomen med en på samma gång folklig och kryptisk bearbetning av nationens krigstrauman som egentligen sträcker sig ända tillbaka till medeltiden.
Antti (Mika Kares) har återvänt förändrad från kriget. Han och hans hustru Anna (Miina-Liisa Värelä) har förts som slavar till en rik köpman (Johannes Vatjus) från Novgorod, där de utsätts för ett sexuellt maktspel – komplett med bondage och stiliserad björnmask. Mellan stormakterna Sverige och Ryssland reser sig samtidigt skogsstaten – alltså ett Finland omtalat som just ”de lyckligas land”.
Folket – förkroppsligat av motivet med den vandrande skogen – väljer i sin tur den motvillige Antti till sin ledare trots att han så uppenbart är en antihjälte. Poeten Paavo Haavikkos symbolladdade libretto kan tolkas på flera olika nivåer. Man kan välja att se ”Ryttaren” som en svartsjukedriven kärlekshistoria i skuggan av förtryck. Men nog är det mer lockande att betrakta storyn som ett storpolitiskt maktspel, där moralen sätts på prov.
Redan från början ligger allting i förkolnade spillror. Videoprojektionernas femtio nyanser av noir för tankarna till gammaldags stumfilm, medan ett spartanskt scenbygge av taniga trädstammar reser sig i mitten.
Regissören Jussi Nikkiläs texttrogna tolkning i kombination med scenografen och kostymdesignern takis gotiskt svärtade inramning har faktiskt mer gemensamt med en historiskt färgad fantasyserie som ”Game of thrones” än med någon ”dystopisk framtid”, som det lite missvisande talas om på Nationaloperans hemsida. Här finns ju både mystiken och en profetia, liksom det sexuella våldet. Men framför allt öppna och tankeväckande frågeställningar som är lika lätta att applicera på samtiden.
Sallinens musik är både kraft- och känslocentrum, ständigt föränderlig och illustrerande. Men på samma gång traditionellt förankrad, tillgänglig och sångbar. Klangerna vandrar likt skogen mellan öst och väst. Klämtande klockor och körpartier hämtar inspiration från den ortodoxa kyrkan, medan stora lyriska anspråk nalkas Puccini eller Wagner.
Man behöver heller inte förstå särskilt mycket finska för att uppskatta Haavikkos poetiska text så som den bärs fram av såväl tonsättaren som orkestern och ett stabilt sångarlag under ledning av Hannu Lintu. Inte en ens ett kort avbrott på grund av ett sjukdomsfall i publiken lyckas rubba den förtätade stämningen.
Det är visuellt snyggt, välklingande och framför allt oavbrutet spännande i skarven mellan mytologisk färgad saga och en historisk realitet som sällan känts lika aktuell sedan uruppförandet för 50 år sedan.
Spelas till och med den 28 maj. Sjungs på finska, men textas även på svenska och engelska.
Läs fler recensioner
