När jag ser omslaget till Emma Virkes bilderbok tänker jag spontant som en gammal, lite trött pappa. ”Vem har hållit på här?” vill jag uttrycka, som så många gånger förr då barn och andra i min närhet målat med schabloner utan skyddspapper eller vaxduk på köksbordet.
Det lite trötta utropet är nästan alltid onödigt, för visst är väl skapandet viktigare än var överskottsfärgen hamnar. Och det är ju roligt, att det skapas, att det hålls på.
Inför ”Vem bestämmer i skogen?” är upplevelsen densamma. Här har någon hållit på och testat sig fram, på ett mycket intressant sätt, på ett vis jag inte sett förr, med en kombination av fråga och bild som inte direkt ser ut att gifta sig utan som överraskar, på ett roligare sätt än när köksbänken är rödprickig och diskhon blåfärgad. Man undrar, vad är det här egentligen? ”Dom som bestämmer” heter en rätt så ny bok av Lisen Adbåge, och ”I skogen” är en bilderbok av Eva Lindström. Alltså klingar titeln bekant. Så också bilderna av djuren, haren, ormen och tranan, men de är framställda genom den utskurna schablonen och utförda med sprejfärg. Och det har inte skett på mitt närmaste elskåp utan på omslaget till boken jag har framför mig.
När jag börjar läsa den ser jag att det fortsätter i samma stil. Med andra ord, det urbana uttrycket framställer skogen, och ut i denna natur kommer mannen som vaknat ”med en känsla av att det trots allt var något han saknade.” Till skogen lockar den gula citronfjärilen, lika gyllene som den där första fjärilen som Mumintrollet ser i ”Pappan och havet” och som Muminmamman tar som ett tecken på att en fantastisk sommar ligger framför dem.
Mannen jagar efter fjärilen och tror sig finna det han saknar i djurens alla egenskaper. Han vill ha dem och han begär dem eftersom det är han som är van att bestämma. Och han får som han vill, fram tills att djuren börjar fråga sig: vad är du egentligen? Är du en människa? Eller är du en trana eller en hare?
Det är lätt att tänka på folksagans form här, när människan möter djuren och lockas av dess egenskaper, då viljan att kunna flyga eller höra lika bra som djuren utmanar bilden av vad det är att vara människa. Kan mannen hävda att han bestämmer, när han allt mer tagit djurens gestalt? Vem är det egentligen som bestämmer?
I mina barns skaparverkstad förstorades snart bilderna för att passa på fotbollsmatchernas ståplatsläktare. Det lilla ska bli många meter stort och nog blir jag förvånad när jag på tv-sändningen från IFK Norrköpings hemmamatch ser att det de skapat inte bara är ett budskap om att vinna, utan en enormt lång gul spårvagn som böljar fram över supportrarna. Det är vackert och överraskande, och på samma sätt upplever jag att det är att se tranan som en tag och haren med suddiga konturer. Djuren visar att det är Emma Virke som bestämmer när hon tar med sig stadens uttryck in i skogen.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning här
