Vad är det svenskaste vi har?
Jag undrar om det inte är dialogpolisen. Även om den – likt köttbullar och allemansrätt – finns i olika versioner i fler länder numera, så säger den så mycket om oss och vårt kynne.
Vi har alltså inrättat en särskild liten grupp som existerar enbart för att skydda den grundlagsstadgade yttrandefriheten, för att utgöra en länk mellan myndigheterna och folkmassan, för att se till att allt går bra. Och givetvis tillkom denna dialogpolis efter en utredning, som visat att det brustit i kommunikationen med demonstranterna under Göteborgskravallerna 2001.
Det är så svenskt!
Och säkert lär en hel del tittare fnysa och sucka och skaka på huvudet åt flatheten det här gänget uppvisar i den nya dokumentären ”Dialogpolisen”.
Hur de går fram till personer som klottrar och säger att det där är olagligt, ni kommer förmodligen att bli gripna. Hur de uppmanar sina kolleger i yttre tjänst att ta det lugnt med några som limmat fast sig i protest, det gäller att lösgöra dem försiktigt så att de inte får ont.
Att de hela tiden försöker medla, och nå fram.
Enligt det rådande politiska modet är ju alla former av inkännande och lyssnande ett tecken på svaghet. Men jag ser det tvärtom: som ett tecken på styrka. Faktum är också att det är ett stort samhällsproblem att så många har så lågt förtroende för och dåliga erfarenheter av polisen, att mötena präglas av upprördhet och utsatthet, och en känsla av att bli överkörd. Dialogpolisen överbrygger detta.
Jag förstår inte hur de kan uppvisa ett sådant benfast lugn, ett sådant överjordiskt tålamod?
Ta bara deras behandling av Rasmus Paludan. Jag menar: Självklart har han enligt lagen rätt att bränna Koranen, ostört.
Men vilken ynklig figur han är, det framgår så tydligt: en effektsökare som livnär sig på vrede, och när han inte får tillräckligt med reaktioner så tar han i ännu hårdare. Frångår profeten Muhammed och går direkt på muslimerna i publiken, kallar dem för apor, brottslingar och horungar. Förolämpar dialogpoliserna, och anklagar dem för att stå i maskopi med islamister, det är därför det inte blir något upplopp, hävdar han.
Här hade en annan kanske fått en skarp ton. Men inte dialogpoliserna. De tar det hela med ro.
De står hela tiden så uppenbart på medborgarnas sida: förstamajdemonstranter, fotbollshuliganer, klimataktivister, vaccinmotståndare, halvgalna sektgubbar, koranbrännare, nyfiken allmänhet, oförskämda privatpersoner, allsköns idioter.
Jo, vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Men dialogpolisen, de är något visst.
