Att Eurovision song contest speglar samtiden är något man ofta säger. Men är det verkligen sant? DN:s analys av låttexterna ger det rungande svaret: ja.
En del av slutsatserna är nästan vemodiga. Texter om fred och enighet var som vanligast under 1980-talet med en sista peak 1990 – det var året efter att Berlinmuren hade fallit, österrikiska Simone sjöng om ”Keine Mauern mehr” och Italiens Toto Cutugno vann med sin hyllning till den nyfödda idén om Europeiska Unionen. Sedan dess har fredslåtarna långsamt blivit allt färre. Runt 2016 hade vi fortfarande hopp och framtidstro – efter det dalar kurvan. Någon som minns en stor, orange nyhetshändelse från 2016?
Att kärlekslåtar länge dominerat är inte konstigt; det ligger i genrens natur. Men glidningen från tvåsamhet till mer individcentrerade pepplåtar är intressant. Man kan fundera över kopplingarna till självhjälpskulturens uppsving, girlboss-eran, influerar-boomen – men också över en samhällsutveckling där tvåsamheten är allt mindre självklar och antalet ensamhushåll har ökat i hela EU – och inte minst i Sverige.
Vad gäller svensk schlager kan man annars konstatera att den är ytterst apolitisk – inte ett enda svenskt bidrag någonsin klassificeras under kategorin ”Politik & protest”. Vi har ingen vidare framtidstro (med Tommy Nilssons ”En dag” som enda hoppfulla undantag). Vi är marginellt intresserade av naturen och hembygden. Inte särskilt roliga, och när vi försökt vara roliga har det oftast lett till usla resultat. Lill Lindfors & Svante Thuressons ”Nygammal vals (Hip man svinaherde)” kom visserligen tvåa 1970, men hur länge kan ett lands humorrykte leva på ”tjong i medaljongen”? KAJ har ett tungt ok att bära.
Det är också existentiellt deprimerande att få svart på vitt att det sexigaste vi någonsin skickat till Eurovision är … Robin Bengtssons ”I can’t go on”, den där han går på löpband i mellanchefskostym. Jag är inte helt säker på vad det säger om den svenska folksjälen, men inte är det bra.
Oavsett vad det gör med Sverigebilden – att gräva ned sig i statistiken över schlagertexterna är ganska fantastiskt. Den är ett bevis på hur unik tävlingen verkligen är som kulturfenomen. I Eurovision song contest, i stämningar och ämnesval, kontroverser, vinnare och förlorare, finns en (skratt)spegel av en snart 70-årig europeisk samhällshistoria. Faktiskt ett kulturarv.
