Ord kan ha en magisk kraft. Ta ordet ”vapenvila”.
Den senaste veckan har världens medier fyllts av rubriker om den tre dagar långa vapenvilan i Ukraina, som enligt Kreml skulle pågå till midnatt natten till söndagen. Rysslands president Vladimir Putin utlyste den efter att han länge sagt nej till USA:s förslag om en 30-dagars vapenvila (vilket Ukraina gått med på).
Och eftersom Putin talade om en vapenvila, och fick beröm för sitt initiativ av Donald Trump, så blev det som att den faktiskt existerade.
Men när DN:s fotograf Anders Hansson och jag nio timmar in i den proklamerade vapenvilan rullade in Kupjansk, en sönderbombad stad i östra Ukraina, så hörde vi direkt explosioner från fronten ett par kilometer bort. Snart hade vi en rysk drönare ovanför oss, och fick ta skydd i en källare.
Källaren vi hukade i var kommunens nya kontor. Det gamla kommunhuset var utbombat av ryska anfall.
En smutsig rysk flagga fungerade som dörrmatta därnere. De ryska ockupationsstyrkorna hade glömt kvar flaggan hösten 2022, när Ukraina återerövrade Kupjansk efter sju månaders rysk ockupation.
Under ockupationen hann de nya ryska härskarna inrätta ett fängelse med tortyrkammare, där misstänkta ukrainska samarbetsmän låstes in. Kupjanskbor berättar om skenavrättningar, elchocker och misshandel med batonger.
I Kupjansk är ordet vapenvila ett mörkt skämt – åtminstone om initiativet kommer från Moskva.
– Tycker du att det låter som vapenvila? säger en vakt på kommunkontoret, medan ännu en explosion hörs utifrån.
När vi på vapenvilans sista dag återvänder till Kupjansk har läget försämrats. En vattenverksarbetare ligger på sjukhuset i Charkiv några mil bort, efter att hans bil bombats i en rysk drönarattack mitt under ”vapenvilan”.
En grupp män i lysorange västar röjer efter en rysk glidbombsattack mot ett stort lägenhetshus. Två döda kroppar ligger kvar under rasmassorna, säger de.
Arbetarna rör inte en min när smällarna från fronten hörs. De är härdade efter över tre års konstant krig.
– Vi vet att vi inte kan lita på ord från Moskva.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har sannolikt inte större illusioner om Moskvas fredsvilja än Kupjanskborna. Men han tvingas spela ett diplomatiskt spel, och förhålla sig till att hans viktigaste allierade USA denna vår ofta låtit mer som Rysslands kompis.
Efter den famösa utskällningen i Vita huset, där USA:s president Trump och hans vicepresident JD Vance gav sig på Zelenskyj inför rullande kameror, har Ukrainas president tassat försiktigare.
Så när Vladimir Putin vid ”vapenvilans” slut meddelar att han är villig att prata med Ukraina – samtidigt som hans militär fortsätter att bomba ukrainska städer – så svarar Zelenskyj inte med sarkasm.
Han säger istället milt att Putins utspel är ”ett positivt tecken att Ryssland äntligen har börjat överväga att avsluta kriget.”
”Hela världen har väntat på detta. Och första steget till att på riktigt avsluta vilket krig som helst är en vapenvila”, skriver Zelenskyj på X, och fortsätter:
”Vi förväntar oss att Ryssland accepterar en total, långsiktig och tillförlitlig vapenvila från och med den 12 maj.”
Bam! Bollen är tillbaka i Putins hörn.
Zelenskyjs lenröstade utspel handlar inte om att han faktiskt tror att Moskva skulle ha gett upp sina ambitioner om att med våld förvandla Ukraina till en rysk lydstat. Det är en sorts judo – använd kraften hos motståndaren och vänd den till din fördel.
Just nu har ordet ”vapenvila” kraft, och Zelenskyj försöker använda den energin. Samtidigt lyckas han påminna om konfliktens kärna: Om Ryssland lämnar Ukraina så tar dödandet slut.
Om Zelenskyjs judogrepp lyckas är oklart. Vladimir Putin är själv en stor judofantast, och lär ha svart bälte i kampsporten.
