Close Menu
Sol ReporterSol Reporter
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Trendigt

USA-expert: Iranattackerna kan skada Trump på hemmaplan

juni 22, 2025

Jessica: Jag är ingen bra ambassadör för bantningsmediciner längre

juni 22, 2025

Johan Floderus beskriver vad fångenskap gör med en människa

juni 22, 2025

Mästare i sporten utan domare: ”Man kan inte tappa det helt”

juni 22, 2025

Detta har hänt i natt – USA:s attack på Iran

juni 22, 2025
Facebook X (Twitter) Instagram
Login
Facebook X (Twitter) Instagram
Sol ReporterSol Reporter
Stockholm
17°C
Växlande molnighet
Webberättelser
  • Sverige
  • Världen
  • Politik
  • Ekonomi
  • Hälsa
  • Klimatet
  • Sport
  • Ledare
  • Mer
    • Kultur
    • Mat & Dryck
    • Resor
    • Pressmeddelande
    • Trender
Nyhetsbrev
Sol ReporterSol Reporter
Hemsida » Dan Jönsson: Historien om Grönland är full av koloniala skamfläckar
Kultur

Dan Jönsson: Historien om Grönland är full av koloniala skamfläckar

NyhetsrumBy Nyhetsrummaj 12, 2025
Facebook Twitter WhatsApp Telegram Email Tumblr Reddit LinkedIn

”Den amerikanske dump” kallas ett område vid Eiriksfjord, alldeles bakom flygfältet i Narsarsuaq på Sydgrönland. Numera en vanlig civil flygplats – men fram till 1958 var detta en av de stora amerikanska militärbaserna på ön, och när USA övergav den lämnade man också en gigantisk soptipp efter sig.

Det är en säregen, på sitt sätt mycket vacker plats. Oljedunsterna känns fortfarande där man går runt bland rostiga cortenstålplåtar som reser sig mot skyn i samma färg som bergskammarna vid horisonten. Bland flygplansskrot och maskindelar ligger mängder av gamla öl- och cocacolaflaskor från femtiotalet, hela eller i skärvor.

”Dumpen” i Narsarsuaq är bara en av många som den amerikanska krigsmakten lämnat kvar utmed Grönlands kuster, och ingenstans har de några som helst planer på att röja upp efter sig. Grönlands självstyre har heller inga möjligheter, och Danmarks regering har länge vägrat eftersom man anser det vara USA:s sak. Först 2017 träffades en överenskommelse där den danska regeringen, i ett försök att blidka den separatistiska opinionen, äntligen lovade att ta itu med saneringen.

Vad man knappast kan röja undan är de geopolitiska realiteter som++ skapat dessa militära skrotupplag – ett slags spontana monument över den strategiska terrorbalans som sedan andra världskriget gjort den frusna, glesbefolkade jätteön till en av stormaktspolitikens heta gränszoner. Faktum är att när Donald Trump nu bullrar på om USA:s vitala säkerhetsintressen och rentav hotar angripa militärt om man inte får kontrollen över Grönland är det i sak inget nytt.

Det nya och oerhörda är att det så skamlöst sker inför öppen ridå.


Tidigare amerikanska krav har åtminstone varit civiliserade nog att yppas i hemlighet

Tidigare amerikanska krav har åtminstone varit civiliserade nog att yppas i hemlighet, i diskreta noter och förtroliga samtal som blivit kända först efter flera decennier. Redan 1946 lär den danske utrikesministern ha fått ”en chock” när han vid ett möte med sin amerikanske kollega insåg att USA inte på några villkor tänkte acceptera någon återgång till situationen före kriget. Den amerikanska militären var på Grönland för att stanna. Alternativet var att USA helt enkelt köpte ön.

Danmarks suveränitet över Grönland har med andra ord länge varit delvis formell. Men i dansk offentlighet har den saken knappast varit uppe till debatt.

Och grönländarna var det aldrig någon som frågade.

Att historien om Grönland ända tills nyligen har både styrts och skrivits på betydligt avstånd och av andra än dess egna invånare är väl ingen överraskning när det handlar om en gammal koloni. Ändå blir det till ett dystert ledmotiv när jag läser Jens Heinrichs, Mira Maria Jo Kleists och Bo Lidegaards ambitiösa ”Grønland” (Lindhardt og Ringhof), som i vår utkommer i stort sett samtidigt på både danska och grönländska.

Det är en efterlängtad bok. I litteraturen om Grönland har det mellan de akademiska standardverken och de dagsaktuella debattböckerna hittills saknats något som detta, en översiktlig men ändå djuplodande, uppdaterad historia ”från äldsta tid till ett modernt samhälle”, som undertiteln säger. Ur en grönländsk synvinkel dessutom: bokens tre författare är alla solitt förankrade på ön men med skilda perspektiv och hållningar, något som ofta ger texten en krängande prägel av politisk diskussion, särskilt i de moderna avsnitten. Att de trots allt fått ihop något som liknar en gemensam berättelse är med tanke på de ännu öppna såren i den grönländska närhistorien faktiskt en bedrift.

För hur skriver man historien om den grönländska moderniseringen decennierna efter kriget? En process som förvisso ägde rum under ett slags demokratisk fernissa, en ”avkolonisering” enligt tidens krav som onekligen förde med sig mycket gott: högre levnadsstandard, bättre folkhälsa, ökad läskunnighet. Men som också skedde till priset av rena övergrepp som systematiska tvångssteriliseringar, och barn som togs från sina föräldrar för att sättas i skola i Danmark. Även det i bästa teknokratiska välmening, förstås – i ena fallet för att hejda en hotande befolkningskris, i det andra för att utbilda en inhemsk, grönländsk tjänstemannakader.

Gör sådana intentioner övergreppen mindre brutala? Eller är den sortens förklaringar ett sätt att bagatellisera dem? Och hur skriver man förresten en historia vars subjekt till största delen – alltså den grönländska inuitbefolkningen – under flera hundra år inte själv efterlämnat några skriftliga spår?

Återigen: det blir en historia utifrån.

Som all historia, egentligen.

På Grönland blir det bara mycket tydligare.

Men den röda tråden i denna bok handlar trots allt om en visserligen långsam, ofta smärtsam frigörelse.


Den danska koloniseringen av Grönland inleddes 1721

Den danska koloniseringen av Grönland inleddes 1721 när den norske prästen Hans Egede i spetsen för sin lilla församling steg i land vid det som i dag är huvudstaden Nuuk. Hela företaget var alltså från början norskt – Grönland var, likt Island och Färöarna, norska biländer som Danmark fick behålla när Norge förlorades efter Napoleonkrigen. Egedes syfte var heller inte kolonialt i egentlig mening, utan handlade om att få kontakt med de nordbor som under tidig medeltid byggt upp ett samhälle på den grönländska västkusten men som sedan länge inte gett några livstecken ifrån sig.

När nu de nya immigranterna i stället möttes av den inuitbefolkning som under tiden etablerat sig på ön troddes de först vara ett slags ättlingar till dessa nordbor. Det tog ett par decennier att inse att det måste vara ett missförstånd.

Omvänt kan man säga att det tog sin tid för inuitbefolkningen att forma en självständig kulturell identitet i kontrast till den kristna, europeiska civilisation som danskarna företrädde. Det koloniala projektet vilade på två ben, mission och handel, men var beroende av inhemsk arbetskraft för att fungera. Som i andra kolonier uppstod därför även här en grönländsk elit som identifierade sig med den europeiska kulturen och ofta delade missionens syn på inuitkulturens religiösa schamanism som en primitiv avgudadyrkan.

När då Grönland skulle ta de första stegen mot modernisering och avkolonisering under 1900-talet var det naturligt nog denna elit som fick representera öns ursprungsbefolkning. Det viktiga var från början aldrig politisk självständighet utan lika rättigheter och möjligheter inom den danska riksgemenskapen – en strävan som från myndigheternas sida tog sig starkt paternalistiska uttryck och vars framstegsidéer alltså tidvis kunde leda över i beslut som med dagens ögon måste ses som rent omänskliga.

Det är först de senaste decennierna det uppstått något som liknar en öppen debatt om dessa historiska skamfläckar. Också först nu som grönländska politiker på allvar börjat vädra idéer om full självständighet. Och det på riktigt börjat växa fram en ny nationell identitet baserad på den inhemska kulturen: dess språk, dess traditionella fångstnäring, dess religiösa föreställningsvärld.

Allt det är utan tvivel början på ett nytt kapitel i historien. Vart det leder lär bli spännande att följa. Den 21 juni 2020, på den grönländska nationaldagen, attackerades Hans Egedes staty i Nuuks hamn av anonyma aktivister som sprejade den med rödfärg. En hastig folkomröstning om dess framtid resulterade i att den trots allt fick stå kvar. Den nymornade separatismen till trots är banden till Danmark fortsatt starka – tusentals grönländare har rötter eller släktingar i Danmark, och vice versa. De kulturella och politiska förbindelserna är likaledes visserligen såriga, men levande.

När det grönländska parlamentet nyligen lade fram sin utredning om en framtida konstitution för ett oberoende Grönland lämnades följaktligen mycket öppet. Men några viktiga principer slogs fast: medborgarskapet ska vila på territoriell, inte etnisk grund. Och landet ska självt ha rätt att ingå mellanstatliga avtal – exempelvis kan samarbetet inom det inuitiska polarrådet ICC bli ett alternativ till EU (som för övrigt Grönland var första land att lämna, redan 1985).

Vad som däremot lär vara hugget i sten är USA:s militära närvaro. Och skälet till det är helt enkelt, som författarna till den här boken påpekar, att frågan rör vid en grundpelare i amerikansk säkerhetspolitik: den heliga Monroedoktrinen, enligt vilken hela västra halvklotet befinner sig inom USA:s intressesfär. Danmarks inflytande på Grönland ses som ett nådigt undantag från den principen – så länge danskarna håller sig på mattan. Många gåtor får på så vis sin troliga förklaring, allt från Danmarks hastiga uppgivande av sin neutralitet efter kriget, över den officiella tystnaden när det 1968 visade sig att USA brutit mot det danska kärnvapenförbudet vid den nordgrönländska Thulebasen.

Till nu helt nyligen – när Danmark valt att inte följa andra Natoländers vägran i att bistå Israel med reservdelar till amerikanska stridsflyg. Detta på tvärs mot sina egna exportrestriktioner.

Grunderna för det beslutet är hemliga, förstås. Men det är svårt att tro att inte Monroes ande spökar i kulisserna någonstans.

Share. Facebook Twitter Pinterest LinkedIn Email Telegram WhatsApp

Relaterade Artiklar

Johan Floderus beskriver vad fångenskap gör med en människa

Kultur juni 22, 2025

Åsa Beckman: Jag är trött på oberoendet i storstan – vi är chanslösa utan varandra

Kultur juni 22, 2025

Hanna Fahl: Är Sabrina Carpenter nykonservativ, ironisk eller bara sexig?

Kultur juni 21, 2025

Arne Dahl: ”Att börja skriva deckare liknade ett sexuellt uppvaknande”

Kultur juni 21, 2025

Årets Bergmanvecka går i skräckens tecken

Kultur juni 21, 2025

Läckert barockporträtt av 1700-talsgrevinna är månadens bästa klassiska skiva

Kultur juni 21, 2025

När värdetransportrånet är snabbaste vägen till odödlighet

Kultur juni 21, 2025

Terapiroman lika inspirerande som väntrummet hos psykologen

Kultur juni 21, 2025

Tonsättaren Britta Byström: ”Jag kan fastna för en viss stämning i ett konstverk”

Kultur juni 21, 2025

Redaktörens Val

Jessica: Jag är ingen bra ambassadör för bantningsmediciner längre

juni 22, 2025

Johan Floderus beskriver vad fångenskap gör med en människa

juni 22, 2025

Mästare i sporten utan domare: ”Man kan inte tappa det helt”

juni 22, 2025

Detta har hänt i natt – USA:s attack på Iran

juni 22, 2025

Konsumentverket granskar flyttfirmor: ”Många oseriösa”

juni 22, 2025

Senaste Nytt

Åsa Beckman: Jag är trött på oberoendet i storstan – vi är chanslösa utan varandra

juni 22, 2025

FN-basen: ”En farlig upptrappning”

juni 22, 2025

Tidigare okänd elitstyrka skyddar Khamenei

juni 21, 2025
Facebook X (Twitter) Pinterest TikTok Instagram
2025 © Sol Reporter. Alla rättigheter förbehållna.
  • Integritetspolicy
  • Villkor
  • Kontakt

Type above and press Enter to search. Press Esc to cancel.

Sign In or Register

Welcome Back!

Login to your account below.

Lost password?