Ja, det här är en partsinlaga. Men – någon måste ställa frågan, och nu det ser inte bättre ut än att denna någon är jag. Jag kan inte vara den enda som undrar: hur många bokcirkelpoddar tål Sverige?
Häromveckan nåddes jag av informationen att vi som nation har fått ytterligare ett tillskott till den genre av podd som går ut på att läsa en bok och sedan prata om den. Den fjärde maj gick Nadia Kandil, en tredjedel av succépodcasten ”Det skaver”, ut med att hon med sin nylanserade podd ”öppnar dörren till Sveriges mest intima och inspirerande bokklubb”. Podden heter ”Klubben” – ett namn misstänkt likt ett annat kulturprogram i P3 – och sänds i samma feed som ”Det skaver”.
Min egen bokcirkelpodd ”Forum”, som ju tagit sitt namn efter den evenemangslokal som i Matilda Gustavssons reportagebok ”Klubben” fått täcknamnet, just, klubben, har funnits sedan 2022 och är alltså något av en ålderman i sammanhanget. Det är inte som att jag är bitter över att några av Sveriges mest framgångsrika poddprofiler, däribland Raseriet-duon Amie och Fanna (”Varannan kärlek”) samt Amanda Schulman och Pascal Engman (”Bokklubben”) har influerats – tvärtom! Jag undrar bara om jag kan ta åt mig hela äran, eller om den här inflationen är någon sorts tecken i tiden. Och i så fall: ett tecken på vad?
De bokcirklar som varje år sedan 1993 live i etern diskuterar sig fram till vinnaren av Sveriges Radios romanpris utgör väl någon sorts förtrupp för fenomenet. Men har inte de, förlåt, varit något man tidigare sett lite ned på? Dels att Sveriges Radios romanpris är publikens litteraturpris, dels bokklubbar i sig? Det är den lite folkligare syjunta-varianten av det litterära seminariet eller symposiet.
Att bokcirklarna nu nästlat sig in poddvärlden på bred front kan alltså tänkas bero på antingen att poddarna vill slå an en folklig ton, eller att bokcirkeln börjat ses som mer sofistikerad. Eller, paradoxalt nog, en kombination.
Podden ”Amie och Fanna”, Amanda Schulmans ”Fredagspodden” och ”Det skaver” har samtliga ett extremt brett anslag. Att de valt att ta sig an bokklubbskonceptet kommer kanske ur en vilja att få lyssnarna att känna sig lite extra smarta, utan att för den sakens skull egentligen höja tröskeln. Med det försöker jag inte säga att dessa personer inte är belästa och litteraturintresserade – det är de helt uppenbart. Bara att det framstår som strategiskt smart att smickra lyssnarnas ego lite, samtidigt som man får tillfälle att fördjupa sig i ett eget intresse.
Eventuellt finns också en förklaring i den observation Minna Höggren gjorde i Aftonbladet nyligen, där hon skrev om hur ”det performativa läsandet blir allt mer synligt i våra flöden”. När vi snart är ett helt illitterat land framstår det som fullt logiskt att förmågan att ta sig igenom en bok från första till sista sidan blir någonting att skryta om.
I sin doktorsavhandling om skrivhandböcker från 2019 noterade litteraturforskaren Sofia Pulls att det skett ett skifte i vad som ger högst status: att vara beläst eller att vara utgiven författare. Om det tidigare i historien, när bildning vad någonting mer svåruppnåeligt och exklusivt, rådde ett sådant ideal, har det i samtiden kommit att vikta över mot att skriva böcker är det mest avundsvärda.
Mellan 1960 och 1970 ökade antalet studenter i högre utbildning från 37 000 till 120 000. När utbildningsnivån höjdes och allmänbildning blev mer utbrett är det ju naturligt att vara ”beläst” inte framstod som lika tilltalande ur statussynpunkt längre.
Men snart kommer kanske läskunnighet att ha den status som att kunna recitera något av Esaias Tegnér hade för 150 år sedan, och en bokcirkel om Sally Rooneys senaste framstå ungefär lika kultiverad som stämningen i Platons ”Gästabudet”. Vilket ju råkar vara namnet på ännu en podd.
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin
