Någon gång ska det väl hända.
Svensk fantastik brukar lida av en av två åkommor – antingen låtsas den inte om att den är svensk och gör anspråk på universalitet. Eller så tar den fasta på det specifikt nordiska genom någon form av remix på mytologi och/eller folktro. I det första fallet riskerar den att bli en blek identitetslös kopia av de oftast engelskspråkiga verk man försökt efterhärma. Det andra tillvägagångssättet måste inte bli tråkigt, men det blir gärna det ändå, och kvar står jag och längtar efter variation, annorlunda infallsvinklar, och nya motiv.
Så läser jag Sofia Jeppssons debutroman ”Kugghjulssjälar”. Den visar sig glida fram på ett helt eget spår och liknar faktiskt inte någonting jag läst förut.
”Kugghjulssjälar” utspelar sig vid ett universitet i staden Portrike i landet Svegoland. Namnen till trots är det inte direkt någon fantasyvärld – miljöerna är välbekanta, där finns snabbmatskiosker och studentpubar och sjukhus. Det är egentligen bara smärre detaljer som visar att vi inte befinner oss i vilken svensk stad som helst: i kioskerna säljs bönknyten i stället för korv, på universitetet är arbetsspråket fortfarande latin, och på sjukhusen skyddas patienterna från demoner av marsvin och kaniner.
Lovisa håller på att utbilda sig till protektor, den yrkesgrupp som dödar dessa demoner – som förresten inte längre får benämnas just så. I Portrike är den religiösa terminologin passé, och vetenskapen föredrar ordet ”hostilier”. Helvetet, den plats som ligger och sjuder strax under medvetandets yta, kallas för ”verklighet 2”. Premissen för ”Kugghjulssjälar” är att den som råkar rikta sitt inre öga mot verklighet 2 kan råka kalla upp en hostilie till verklighet 1. Frammana en demon från helvetet, om man så vill.
Som protektorstudent uppmanas Lovisa att hålla sig till de vetenskapliga termerna, men hennes kristna uppfostran gör det svårt att helt separera begreppsvärldarna. Lovisas examensprov består i att döda sina personliga hostilier – demoner som bitit sig fast vid just henne – och när dessa visar sig vara starkare än någon räknat med måste hon hitta ett sätt att balansera det rationella med det irrationella.
Ett sätt för protektorerna att besegra hostilierna är att amputera ett finger, ett öga, i nödfall en hel arm.
Sofia Jeppsson är till vardags filosof vid Umeå universitet, och expert på just galenskapens filosofi. Och ”Kugghjulssjälar” är en verkligt kreativ skildring av galenskap. Hostilierna är som hämtade ur en skräckfilm – särskilt den så kallade ”Hudmasken”, ett monster med ansiktet fasthäftat på ett hudlöst huvud och plastbollar till ögon, som först tränger sig in i Lovisas verklighet genom en tv. Det enda Lovisa kan göra för att skydda sig är att separera kropp och själ. Själen är verklig, själen är hon. Kroppen, inklusive hjärnan, är ”bara kugghjul och fjädrar”. Ett sätt för protektorerna att besegra hostilierna är att amputera ett finger, ett öga, i nödfall en hel arm. Men när det gäller Hudmasken måste Lovisa gå ännu längre.
Min överväldigande känsla när jag läser denna galna roman är att jag har kul. Lovisa är en fantastisk antihjältinna, världsbygget lika genomtänkt som knäppt och skildringen av det festglada studentlivet fenomenal. Man hade fördomsfullt kunnat tänka sig att resultatet när en filosof skriver fantasy skulle bli något urtråkigt tillrättalagt och pretentiöst, men i Jeppssons händer blir det precis tvärtom.
Som så ofta i konceptstarka romaner får dock själva handlingen mindre omsorg. Mot slutet tappar ”Kugghjulssjälar” fart, och handlingskurvan hinner plana ut långt innan den faktiska upplösningen kommer. Språket är inte heller det mest sofistikerade.
Men vet ni vad? Den här gången struntar jag i det. Sofia Jeppsson har skrivit en fullständigt unik svensk fantasyroman. Jag tackar för läsupplevelsen och längtar efter mer.
Läs fler texter av Johanna Käck och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
