Nirvan Richter är oftast naken när han står på huvudet i vardagsrummet om morgnarna. Enkla gardiner skymmer en av de två franska balkongerna, med utsikt över Gamla kyrkogården vid Gustav Adolfs torg i centrala Malmö.
I rummet finns två av hans ikoniska länstolar, en soffa han haft i femton år och en ärvd tavla från Dalarna. Nirvan Richter är en av Sveriges mest framgångsrika designers – från början arkitekt som vägrade rätta in sig i ledet och i stället grundade möbelföretaget Norrgavel, med strikta ambitioner om hållbarhet och kvalitet.
Han tittar roat – och ofta med växande fasa – på projekten i SVT:s miljonpublikdragande program ”Husdrömmar”.
– Jag tycker det är obehagligt!
Programmet tycks ibland säga: ”Skapar du den här livsmiljön, det här hemmet, kommer livet att bli bättre”, menar Nirvan Richter. Han har själv tänkt precis så.
– Det som är lömskt med konsumtionskulturen är att vi blir lurade som människor.
Nirvan Richter har själv gett sig in i omfattande husrenoveringar – hållit sig vaken om nätterna för att kunna kontrollera läckande presenningar på tak i höststormar, och levt utan värme och vatten med små barn mitt i vintern.
Det är därför han reagerar så starkt. Projekten är ofta för stora, dyra och vettlösa, tycker han. Människorna riskerar att duka under av de växande huslånen och den alltför krävande arbetsinsatsen. Skulle man inte i stället ha en diskussion om vad ett gott liv innebär, tänker han – och hur god arkitektur och inredning kan ha en roll i det?
Tur för tittarna att det inte är han som är programmets arkitekturexpert, säger han förtjust.
– Det skulle ju inte gå, jag skulle bli alldeles galen på de här situationerna. Bara känna: Stopp! Tänk om! Det där kommer ju inte hålla i längden, det kommer att gå sönder! Och det går ju inte att städa bakom det där skåpet, säger Nirvan Richter och skrattar åt sig själv.
Gert Wingårdh är å sin sida en ”social begåvning och estradör – kul, pretto och anspråkslös på samma gång”, i Nirvan Richters tycke.
– Han har en förmåga att möta människor och en flyhänthet som är bra i det här sammanhanget. Men han spelar ju liksom med i den där idiotin!
Nirvan Richter ser upprymd ut. Bestört och förundrad över vår samtid.
Inget av det här sägs stående på huvudet. Morgonrutinen i Malmö sköts i tystnad och bjuder inte på några utsvävningar. Först står Nirvan Richter, 70 år, på händer en stund för att bygga styrka i överkroppen. Sedan följer en halvtimmes meditation och en timmes yoga. Därefter äter han frukost i sängen med sambon Arpita Swich. Gröt med hemgjort äppelmos, danskt rågbröd med norsk mesost och en skiva surdegsbröd med Arpitas apelsinmarmelad. Till det intas varsin kopp te.
– Många pratar om en grå vardag. Vadå grå vardag? Skaffa ett liv! skämtar Nirvan Richter.
– Men det är inte så lätt, säger han sedan, i en mer allvarlig ton.
Han vill ha ett enkelt liv. Och, som han säger, ”expandera i frihet”.
– Inte med LSD, inte med Thailand eller fine dining. Jag vill ha frihet med danskt rågbröd, vatten och potatis, och känna att livet är fullkomligt gudomligt underbart!
Nirvan Richter liknar en pojke i sina gråa yogabyxor. Tanig men stark med synliga revben och kortklippt hår. Obesvärat öppen, entusiasmerande och känslig. Innan man vet ordet av har han förklarat att det svåraste med skilsmässan inte var separationen utan att släppa drömmen om det perfekta livet – och i förbifarten hunnit nämna att sexlivet nu ger honom en djupare upplevelse än någonsin, ”trots att kroppen förändrats sedan man var 20”.
Är du alltid så här öppen?
– Om man tycker att något är pinsamt, herregud! Då är man på fel ställe. Då känner man inte sig själv. Besvärar det dig? undrar han.
Jag svarar nej, inte alls, tvärtom. Fast jag känner att jag ljuger.
– Om man har en djup upplevelse av att allting ytterst bara är ett, bara tomhet alltihop, då är det svårt att se dramatiken i våra sociala koder, säger han.
Nirvan Richter är inte buddhist, ”absolut inte”. Men han sätter stort värde på meditation och den närvaro och tomhet han känner sig nå genom den.
– Sedan har man inte lust att ta emot medmänniskors projektioner. Shit vad du är öppen, vad du är vulgär, säger han och skrattar.
Det är väl just det. Får man ett förtroende ska det förvaltas. Nirvan Richter ger trots öppenheten intryck av att kunna bli förnärmad, kanske sårad.
– Men jag orkar inte hålla på och konversera. Oh no, säger han.
Länge tänkte Nirvan Richter, som förr hette Erik Johansson, att livet skulle bli annorlunda om det bara blev vackrare.
– Jag störde mig på allt som var så fult. Alla väntrum och skollokaler och motorvägar.
Han gick arkitektutbildningen vid KTH och träffade sin blivande fru, Catherine. Det var 1980-tal, miljonprogramseran var till ända. Skönhet och hållbarhet stod inte högt i kurs. Redan de första åren som färdig arkitekt kände Nirvan Richter att han ständigt jobbade i motvind.
– Som byggapparaten såg ut på den tiden gick det inte att jobba med hållbarhet. Det ansågs naivt och gröna vågen-flummigt. Och jag hade ingen lust att kriga om det inte var nödvändigt. Jag ville inte jobba emot saker hela tiden, utan jobba för saker.
Helt enkelt var det inte att släppa sin ”flashiga KTH-utbildning”, blunda hårt för de rejäla studieskulderna och börja på träteknisk linje på Komvux. Nirvan Richter kom sedan in på Carl Malmstensskolan och vidareutbildade sig till möbelsnickare.
Många gånger blev han besviken på föremålen han köpte.
– Det såg så fint ut i butikerna, och när jag sedan kom hem höll det inte måttet. Ofta gick det sönder och gick inte att laga. Hellre än att utsätta mig för den besvikelsen tänkte jag: jag lägger av, jag har inte lust med det här längre!
Länge gick han runt i kläder tillverkade för kökspersonal, för att slippa syntetiska material. Han färgade tyget själv och sydde i passande knappar.
– I dag är det lättare att köpa kläder. Men då visste folk inte vad syntet var. Jag kommer ihåg när jag frågade en expedit om det var naturmaterial i en tröja, och fick svaret: javisst, det är ”akrull”, säger han roat.
– Då kände jag: finns det någonstans på den här planeten, eller i vår kultur, där det finns bra grejer?
Han och Catherine fick barn, fyra stycken, och flyttade efter en tid ner till Lund. I gårdshuset med en gavel mot norr byggde han sitt möbelsnickeri. Idén var att möblerna skulle hålla över tid, gå att laga – vara enkla, funktionella och vackra. ”En bakgrund till livet, men inte huvudsaken”, som han säger.
– Jag startade ju Norrgavel av ekologiska skäl. Vi ville jobba med naturmaterial.
Marknadschefen (som var duktig på sitt jobb) rådde Nirvan Richter att inte snacka för mycket om det där. Det kunde skrämma bort kunder.
– De kommer tycka att vi är näbbstövlar och palestinasjalar. Så vi pratar inte om det, men vi gör det ändå.
Han är fostrad av rekorderliga föräldrar, ”folkhemsmänniskor”, som han säger.
– De var sparsamma och pålitliga, men kanske inte alltid så tillåtande.
Mamman var danska från ett borgerligt hem på Jylland. Om Nirvans mormor köpte något från en billig affär, såg hon till att lägga det i en kasse från en finare butik. Hans mamma blev oftast huvudperson när hon klev in i ett rum, kunde vara spännande och rolig, men också dominant.
– Mina föräldrar grälade ju, shit vad de höll på de där två människorna. De drogs till varandra men utmanade också varandra hela tiden.
Pappan kom från enklare förhållanden, förlorade båda sina föräldrar innan han hunnit fylla tio år och växte upp på en gård med skogsbruk i Dalarna med sina syskon och mostrar. Han var tyst och tillbakadragen, men kunde bli väldigt arg.
– Den där försyntheten slog ju över liksom, speciellt om han drack alkohol. Han var inte alkoholist men det hände ibland. Då var jag livrädd för honom. Det hände att ”uff”, säger Nirvan Richter och visar en örfil i luften.
– Samtidigt kunde jag verkligen lita på mina föräldrar, de har gett mig mycket stöd och gjort så gott de kunnat.
Dessutom har de haft en tydlig inverkan på hans formgivning.
– Det finns en asketism i Norrgavel som är väldigt kopplad till min fars sida. I hans generation levde de i kretsloppen. De fattade att om man slänger skit i sjön, så ligger det kvar tills man tar upp det.
Allting gick runt med årstiderna och djuren. De hade byggt husen själva och vävt tygerna. Sakerna var skapade för att hålla, annars fick man bara göra om.
– Jag har fortfarande handdukar som min faster har vävt, och hon har varit död i 40 år.
På mammans sida bestod livet av pianolektioner och finess. Allt skulle regisseras och scenograferas.
– Det kunde vara jobbigt.
Men Nirvan Richter har också alltid varit förtjust i den borgerliga elegans hans mamma vuxit upp med, som omsorgen om detaljerna i en vackert snickrad möbel.
– Jag älskar den där förfiningen.
Alla har ju inte råd att köpa en Norrgavel-möbel, hur tänker du kring det?
– Jag vill vända mig till ekonomiskt relativt normala människor, det har skavt att den gruppen inte har råd.
Under pandemin fick han en ny syn på det där. Utan långa, dyra resor visade sig fler ha pengar till möbler.
– Då kände jag, herregud, ni har ju råd! Det står inte i någon lag att man ska åka till Thailand eller till Åre för 50 000, man kan ju köpa en soffa i stället av bästa kvalitet. Det är ett val, man kan inte få allt.
Men många skulle ändå säga att det är väldigt dyra möbler, det kan vi absolut inte köpa.
– Så är det, det är absolut inte alla som har råd. Sedan brukar jag skilja på dyrt och att det är en stor utgift. I det långa loppet är det inte dyrare, min soffa på landet är över 30 år gammal och likadan som förr. Matbordet också, som fyra barn vuxit upp vid.
Han återkommer till programmet ”Husdrömmar”.
– I dag ska man ha allting på en gång, hela jävla möblemanget! Det ska vara stylat redan när man flyttar in! Jag menar: Köp ett bra bord och använd de gamla stolarna. Eller köp begagnade stolar. Eller så köper du en stol åt gången var femte år.
Efter att ha skissat möbler i sina anteckningsböcker i tio års tid var det äntligen dags att visa upp dem. Boutställningen i Karlskrona 1993 blev något av en triumf för Nirvan Richter. Han fick strålande respons och mycket uppmärksamhet i inredningspressen. En tid senare stod han utanför Norrgavels första butik på Kungsgatan i Stockholm och kikade in genom skyltfönstret.
– Nu fanns den där, min dröm om skönhet och en vacker miljö. Då kom insikten att livet inte blir annorlunda i alla fall!
Han var glad över att ha förverkligat sin vision och stolt över arbetet han lagt ner. Ändå var han sorgsen.
– Då kan man bli besviken eller bitter och tycka att det är fel på livet. Eller så kan man tänka: okej, vad händer nu då?
Kort därefter började Nirvan Richter i terapi.
– Allting var ju perfekt i mitt liv, i den fysiska dimensionen. Fyra välartade barn, fantastiskt boende, ett företag som fick mycket uppmärksamhet och alltihop. Och så kände jag ändå att det var någonting som satt fast.
Han förklarade för terapeuten att han önskade bli av med sin sorg. ”Hallå, liksom, är det någon hemma?”, tänker han i dag.
– ”Är det något mer du vill bli av med”, undrade terapeuten. ”Vill du bli av med glädjen också?”
Nirvan Richter ler åt minnet. Sorgen är inget man blir av med, sa terapeuten.
– Och problemet i ditt liv är inte sorgen, utan att du gör motstånd mot den. Släpp in sorgen, precis som allting annat. Det är en kraft och den hör till livet. Men om du gör motstånd sätter den sig i hela kroppen.
Han blev förvånad.
– Jag hade trott att om man går in i sorgen skulle den aldrig ta slut. Men det är inte så. Om man går in i en känsla och är total i den så når den sin kulmen.
Nirvan Richter är en människa med ordning i kylskåpet. När han för några år sedan lånade ut lägenheten en vecka och bodde på det dåvarande kontoret kom dottern Sofie Richter, numera vd för Norrgavel, till jobbet en morgon, öppnade kylen och utbrast: ”Bor pappa här nu!” Mesosten och syltburken stod på samma plats som när hon var barn.
Nu har Nirvans sambo Arpita Swich just kommit hem efter två veckor hos sin 95-åriga mamma i Italien och funnit många av sina vardagliga föremål undanplockade.
– När jag kommer tillbaka hittar jag ingenting, han tar bort allt han inte använder. Och tar bara fram det som han använder. Som är… gröt, säger hon och skrattar.
– Jag måste ta tillbaka allt!
Arpita och han träffades på meditationsretreat i Toscana i slutet av 90-talet. Hon jobbade på kontor, men har vidareutbildat sig till terapeut och tar ofta emot klienter i arbetsrummet. Tillsammans har de renoverat funkislägenheten från 1930-talet. Framför allt har de bytt plats på kök och sovrum, så att köket nu ligger i det ljusaste rummet med fönster mot öster och söder.
Nirvan Richter vill inte ha för mycket saker, men strävar inte heller efter minimalism. Det talas ofta om att ”döstäda”, men Nirvan Richter vill hellre kalla det ”livsstäda” och känner att det är bra att välja bort saker – både mentalt och fysiskt.
– Man börjar i de yttre omständigheterna: var ligger huset, var kommer solen in. När man har gjort det på ett bra sätt behöver man inte hålla på och styla. Ta bort, i stället för att lägga till.
I juli 2011 hade Nirvan Richter rest till Italien och påbörjat en ordentlig läsning av de tibetanska dödsböckerna. Han hade tänkt på dem länge, men ville ha semester och läsro när han väl satte i gång. När han några dagar senare kom ur tillfällig mobilskugga hade han mängder av missade samtal från sin ex-fru Catherine.
Det hade varit en tågolycka i Indien. Många var döda. Nirvan Richters 21-årige son Victor och hans två jämnåriga kompisar var med på tåget.
– En av pojkarna, Oscar, hade överlevt. De andra hade de inte hittat.
Nirvan Richters tårar rinner när han berättar. UD ringde mitt i natten med beskedet att de funnit en av de svenska pojkarna, som var död men ännu inte identifierad. I nästa samtal hade de hittat även den andra. 80 personer dog i olyckan.
– Alltså, marken försvinner under fötterna, förstås.
Han blir tyst en stund innan han fortsätter.
– I västvärlden identifierar vi oss väldigt mycket med den fysiska dimensionen av livet. Och i den fysiska dimensionen var det total härdsmälta.
Victors kista ritade han själv.
– Varje morgon efter två djupandetag låg jag bara och grät så där helt hjärtskärande.
På fredagseftermiddagarna likadant.
– Då var jag trött, jag bara grät. Men jag stoppade ingenting, det fick vara så.
Två saker var han tacksam för under åren som följde, säger han. Dels att han redan innan Victors död hade börjat i terapi och lärt sig att vara i sorgen, och dels att han hade sin meditation.
– När jag kom in i meditationen, då var det lugnt. Det var fint. Jag känner fortfarande, herregud, Victor är levande för mig. Och inte på ett så där romantiskt sätt att han sitter i ett träd eller i en fågel, det har inte med det att göra. Och det handlar inte om att vara klämkäck eller om att förtränga, absolut inte. Det handlar om att inte tycka att livet är fel. Vadå fel? Det var en tågolycka. Vissa människor dör när de är 21 år och andra när de är 70.
Fast det är inte rättvist att man ska dö när man är så ung.
– Livet handlar inte om rättvisa. Absolut, när det gäller löneförhandlingar. Då är man i den fysiska världen, då får man behandla fysiska problem på ett fysiskt sätt. Men en människa är mycket mer än den fysiska kroppen. I den andra dimensionen, med kärlek och alltihop, den följer inte fysiska lagar. Det är att förminska livet och samtidigt göra livet komplicerat.
– Sorgen finns där, men den stör inte. Det är inte så att mitt liv är präglat mer av sorg än av glädje.
När morgonritualen är avklarad promenerar Nirvan Richter till jobbet. Barnen Sofie, David och Helene jobbar numera alla tre med Norrgavel och Nirvan övar sig på att inta en mer tillbakadragen roll i bolaget.
Han har precis avslutat arbetet med ett stort inredningsprojekt till ett pensionat och börjat skriva på en bok. Det finns många positiva aspekter av att det numera talas mer om hus och hem, tycker han. ”Husdrömmar” är inte bara av ondo.
– Men man skulle ha en mer pedagogisk linje, som hjälper människor att fatta relevanta beslut för ett enklare liv, så att man slipper det där livspusslet som alla pratar om.
Många projekt handlar ju om att ta till vara ett gammalt hus och ge det nytt liv.
– Absolut, det finns grader i helvetet, säger Nirvan och kastar huvudet bakåt när han skrattar.
Han önskar bara framhålla det enkla, förklarar han.
– Målet för mig är inte att vara designer eller möbelförsäljare. Det är jättekul, det är inte så. Men det är inte meningen med livet.
