Peter Beinarts bok ”Att vara jude efter Gazas förstörelse”, som snart utkommer på svenska, inleds som ett brev till en vän. Eller snarare till en vän han numera är osäker på. Vad återstår av deras gemenskap efter de 18 månader som gått? Beinarts ”efter” är Gaza, hans väns är den 7 oktober 2023. Där någonstans blir sprickan synlig som nu för tiden delar upp judarna och alla de som också är judar men som nu döms ut som i bästa fall ”självhatande”, i sämsta fall som förrädare. Det är så han känner sig. Utfryst ur sin familj.
Jag skulle också kunna skriva ett liknande brev. Vi är nog många som konstaterar att vår bekantskapskrets glesas ut på samma sätt. Mitt brev skulle se ut ungefär så här: ”Kära X, det var länge sedan och jag hoppas att du mår bra. Det ser i alla fall så ut på bilderna i sociala medier och det gläder mig att se alla roliga och spännande saker du håller på med och jag saknar att inte vara med.”
Ja, jag vet, du kommer att svara att jag alltid är välkommen, för sådan är du. Men jag vet att det skulle bli stelt. Hur kan vi som vi brukar prata om det myllrande intellektuella klimatet i sekelskiftets judiska Prag eller den starka utställningen om de förintelseöverlevande? För jag skulle inte kunna låta bli att undra vad de hade velat fråga oss om landet där hälften av världens judar bor, men som låter sin regering bomba skolor och sjukhus, barnen och deras mormor. De hade velat veta.
En jude har alltid familj. Var vi än står politiskt, hur mycket vi än träter. Någon är kommunist, en annan ortodox och en tredje homosexuell börsmäklare. Svaret är familj
På ett annat ställe i boken tar Beinart upp en fråga som ställs i Talmud: ”Om man stjäl från en avliden jude utan några levande släktingar, hur betalar man då tillbaka pengarna?” Det är en kuggfråga. En jude har alltid familj. Var vi än står politiskt, hur mycket vi än träter. Någon är kommunist, en annan ortodox och en tredje homosexuell börsmäklare. Svaret är familj.
Jag har aldrig varit medlem i Judiska församlingen, en möjlig gemenskap för oss som inte har så stora släkter i Sverige. Det passade helt enkelt inte mig, jag är en annan sort, och kommer från en bakgrund där tradition och religion skurades rent för att ge plats åt Polens kommunistiska parti och som sedan – ännu en gång – spottade ut sina judiska barn. Det är därför inte mitt fel att jag inte haft någon naturlig judisk gemenskap eller känt mig hemma i synagogan. Det är något jag saknar men det gör mig inte för den skull mindre jude.
Jag hade kunnat ansöka om medlemskap och ansträngt mig för att gradvis återerövra det som togs ifrån mig för två generationer sedan och laga banden åt mina barn. Men jag har ingen lust eftersom varje ny medlem förbinder sig till stadgar vars första paragraf lyder: ”Församlingen ska värna om det judiska folket och förbundenheten med staten Israel.” Det stänger dörrar.
För mig är det obegripligt varför en församling exklusivt knyter den ofantligt rika och världsomspännande judenheten till en enda etnonationalistisk monokultur.
Mitt tempel, min judiska andliga hemvist, hittar jag i stället i den kulturella, kosmopolitiska mångfalden och i bundisternas centrala begrepp Doykeit, ”härhet”. Övertygelsen om rätten att vara och leva här.
Det kanske inte är sionism att vilja kunna leva utan förföljelse, men det är lätt att blanda samman de parallella händelseförloppen. En frizon för bortjagade judar vilande på ruinerna av palestiniers hem
Som de flesta europeiska judar har jag gammelmostrar och gammelfarbröder som knappt var tonåringar när de mötte gaskammaren och efteråt var det ingen som ville ta emot de överlevande trashankarna. Förintelsen påskyndade eller till och med förverkligade den sionistiska drömmen. Det kanske inte är sionism att vilja kunna leva utan förföljelse, men det är lätt att blanda samman de parallella händelseförloppen. En frizon för bortjagade judar vilande på ruinerna av palestiniers hem.
Att vara jude efter Gazas förstörelse är möjligt, men palestiniernas framtid och överlevnad ligger nu i händerna på världens ledare. De – vi – har låtit det hända. Men först måste Israels mest extremistiska regering falla, sedan apartheidsystemet. Efter 80 år av sorgbearbetning behöver ett nytt sorgearbete inledas.
Det är endast möjligt om israelerna själva är med på det och jag kan faktiskt se deras ansikten framför mig. Det är de som går genom Tel Aviv och Haifa med bilder i händerna med döda palestinska barn, de som sprejas med vattenkanon av polisen i demonstrationer och de som river sina inkallelseorder. Endast då är försoning möjlig. Jag hoppas att vi en dag kan enas kring det.
Läs mer:
Anders Carlberg: Israels regering drivs av hat mot palestinier
Ola Larsmo: Jag förstår inte hur ni kan sätta andras död inom parentes
