Det var ett smart försäljningstrick: sommaren 1929 kom det i USA ut en roman som hette ”Exfrun” med svart omslag och utan författarnamn. I den fick man följa den 24-åriga copywritern Patricia som blir lämnad av sin man Peter och sedan kastar sig ut i New Yorks nöjesliv med lika varierade ligg som drinkar. Det dröjde inte länge förrän boken låg på bästsäljarlistorna och alla frågade sig: vem hade skrivit den?
Först när det var dags för sjunde tryckningen hade ”Exfrun” fått ett författarnamn på omslaget: Ursula Parrott.
Ursula Parrott, som föddes i Boston 1899, jobbade själv på en reklambyrå på Manhattan. Vintern 1928 sade hon upp sig, tog ett stort lån och skrev under några månader det som skulle bli hennes sensationella debutroman. Hon var själv nyskild. Hennes man, journalisten Lindesay Parrott, ville inte ha barn. När hon blev gravid åkte hon därför hem till Boston och födde i hemlighet en son som hon lämnade kvar hos sin pappa och storasyster. Äktenskapet tog slut när barnets existens blev känt.
Men vilken roman Parrott skrev den där vintern. Så smart, rolig och rapp. Bokens Patricia och Peter uppfattar sig som ett modernt 20-talspar med fri syn på kärlek och sex. Det ska visa sig att friheten bara gäller en av dem. När Patricia ligger med en annan man (då vet Peter inte ens att det är hans bästa vän) vänder han sig ifrån henne i avsky. Hon har blivit en slampa.
Under 20-talet blev skilsmässor allt vanligare och i storstäder som New York dök det upp en ny kvinnotyp, den ensamstående kontorskvinnan med egen ekonomi. ”Hon är så ny att hon inte riktigt vet vad hon ska göra med sig själv, det vet heller inte andra människor”, sa Ursula Parrott i en intervju. I sitt författarskap skildrade hon om och om igen dessa moderna kvinnor som försöker navigera sig fram genom kärlek och arbetsliv.
I ”Exfrun” flyttar den förtvivlade Patricia in hos vännen Lucia, som för egen del hunnit med fler exfru-år och har mycket att lära ut. Medan de lägger make up inför kvällarna på olika lönnkrogar diskuterar de klarsynt sin tid, sig själva och kvinnor och mäns olika syn på kärlek. De inser att friheten är dubbel, det är ibland ödsligt utanför normen. Den luttrade Lucia beskriver sig själv som ”ett offer för den nya friheten – den jag blev påtvingad vare sig jag ville det eller inte”.
Det är så mycket som gör den här romanen vital att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Men det viktigaste är kanske Parrotts sätt att uppvärdera kvinnliga rum och sysselsättningar. Hon beskriver njutningsfullt alla Jane Regny-dräkter, muslinkappor, brokadklänningar, hattar, aftonväskor och silkesstrumpor.
Det är den nya kvinnans attiraljer. Med dem går hon ut i staden, både för att ses (som hon är van vid) men också för att själv bli en som ser, kanske främst män. Plaggen och accessoarerna blir en sorts kvinnlig valuta; väninnorna lånar dem av varandra, väcker avund hos kvinnliga rivaler och tar med de systrar som ännu inte förstått att de numera kan välja vilka de vill bli, på shoppingrundor. Radioprogrammet ”Stil” får gärna sätta tänderna i den här boken.
Sedan är också stilen i romanen så rolig och uppfinningsrik – Parrott anpassar smidigt skrivsättet till det som för tillfället ska berättas. Patricia tror att hon kan svinga sig över tillvarons mörker genom smarta repliker, men ju fler misslyckade relationer hon har desto tydligare hör man den underliggande sorgen och smärtan.
I en hemsk scen gör hon en abort. Här är stilen uppbruten i korta satser – det låter som en skräckslagen människa som inte kan djupandas. Ju närmare britsen på läkarmottagningen Patricia kommer desto snabbare blixtrar minnesbilder från hennes liv förbi, fram till stunden då det är dags: ”Bita ihop. Nu.”
Parrott använder sig också av påhittiga parenteser som motsäger eller ironiserar över något som just sagts. Och när Patricia och Lucia lyssnar på ”Rhapsody in blue” lägger hon helt frankt in själva notraderna i texten.
Grunden i ”Exfrun” är ändå Parrotts djupa förståelse för kvinnor som söker kärlek i en både mycket gammal och mycket ny tid. Hon skildrar hur vidrigt det är att bli lämnad, att bo under samma tak när den ena hatar och den andra sörjer. Men hon är precis lika klarsynt när hon beskriver hur det är att bli förälskad på nytt.
För till slut blir Patricia det. När hon träffar Noel visar det sig att han är gift med en fru som fått ansiktet förstört i en olycka, och det var han som körde bilen. Ett faktum som leder till moraliska val som gör den här romanen än mer intrikat.
Ursula Parrott levde själv ett dramatiskt liv. Efter ”Exfrun” skrev hon ett tiotal romaner, mängder av noveller och blev en känd manusförfattare i Hollywood. Men som så ofta med kvinnliga författare flyttades intresset alltmer över till hennes privatliv. Hon var gift fyra gånger, sjönk allt längre ner i missbruk och var inblandad i en rad skandaler – bland annat försökte hon frita en älskare från ett militärfängelse. Hon avled 58 år gammal, alkoholiserad och hemlös, på en välgörenhetsavdelning på ett sjukhus i New York 1957.
”Det här är en roman som förtjänade klassikerstatus redan från början”, skriver Elin Cullhed i förordet till ”Exfrun”. Det är verkligen sant. När amerikanerna uppmanades att skicka böcker till soldaterna under andra världskriget ombads de uttryckligen att inte ta med Parrott. Och visst, att ligga i en skyttegrav i Europa och läsa om sexuellt frigjorda kvinnor där hemma låter som en mardröm. Men man kan också säga: herregud, vilken insiktsfull roman om kärlek och moderna kvinnor som de unga männen missade.
Läs fler artiklar av Åsa Beckman här, tillexempel ”Varje gång kritiker beskylls för att jaga klick skrattar jag högt”. Prenumerera också på hennes nyhetsbrev som kommer varje måndag där hon ger kulturtips och väljer fem favoritartiklar från veckan.
