Glöm inte att säga upp din förskoleplats, stod det i förskolans app under våren och sommaren. Jag antog att jag borde göra som det stod. Barnet hade redan fått skolplats och det gick inte att backa tiden, ändå var det svårt. Men jag vet ju hur tiden funkar, så jag var inte överraskad. Elfriede Jelinek: ”Det finns en verklighet, den som är tidens, och så finns det den andra: jag.” Det var så svårt att trycka på den där knappen, på grund av den verklighet som är jag, och inte tidens.
Det finns en barnbok om ett spöke, Dagspöket, som är svart så därför kan han inte spöka på natten utan måste spöka på dagen, när han syns. Men för att inte bli avslöjad som spöke förvandlar han sig till olika saker, som en duk, en klänning eller en fågel. Och varje gång han inser att han inte passar in på stället, så säger han läspande: här ska jag inte vara kvar. Något liknande tänker jag varje gång jag testar något som sägs vara bra, till exempel kärnfamiljslivet.
Den amerikanska genusprofessorn Jack Halberstam har myntat begreppet livsmanus, ett namn på den förväntan som finns kring vad som ska inträffa när i en människas liv. Den som är tjugo och festar fyra gånger i veckan anses leva livet medan den som är fyrtio och gör det anses förstöra detsamma. Tonårsparet med ett stormigt förhållande uppmanas att göra slut ögonblickligen medan medelåldersparet ska hålla fast vid varandra till varje pris.
Det positiva med att följa livsmanuset är att man automatiskt hamnar i en gemenskap – man gör ju som alla andra gör
Halberstam menar att frivilligt avvika från trygghetsstrukturer – i protest, av övertygelse, eller som en konsekvens av att leva i sin fulla identitet – kan ses som ett queert sätt att förhålla sig till tid, rum, framgång och samhällsordning: ”För vissa queera subjekt är tid och plats fastlåst vid risker de är villiga att ta: transgender som går genom en liten stad, musiker som lever i en olukrativ bransch, människor som lever utan skyddsnät, utan hem, jobb.”
Det positiva med att följa livsmanuset är att man automatiskt hamnar i en gemenskap – man gör ju som alla andra gör och har därmed en massa gelikar – medan om man inte följer det så blir man lätt ensam. Därför var jag, när jag fick barn några år innan mina vänner och bekanta, hänvisad till mammorna på internet, sådana som har väggord uppsatta hemma som lyder ”njut varje minut”.
Det är farligt för ensamma människor att sitta för mycket på internetforum, man blir radikaliserad. På min Instagram dyker det fortfarande upp reels som algoritmerna tror ska passa mig, med texten ”saker jag önskade att jag visste som förstagångsmamma”, och då kan det till exempel vara såhär: någon knäcker ett ägg och suger upp äggvitan respektive äggulan med pipetter, för att sedan trycka ut dem ovanpå varandra i en stekpanna så att det blir ”mini-ägg”. Trots att mina barn är sju och fem år och alltså var småbarn ganska nyligen, så minns jag inte särskilt många detaljer kring de där åren, men jag tror inte att det är detta jag hade velat föra vidare till en förstagångsförälder. Vilket tips vill jag ge då?
Man dikterar kvinnors liv, och det är någonting som vår kultur ännu inte tröttnat på att göra
Den sociala kontrollen kring hur föräldrar, framför allt mammor, beter sig, gör en osäker och mottaglig för andras råd och åsikter. Och av någon anledning är det också tilltalande att ge råd, kanske i en iver över att besitta kunskap som man tillskansat sig den hårda vägen, eller för att man själv har ett behov av att utöva social kontroll, att vara med och diktera mammornas liv, eftersom man då dikterar kvinnors liv, och det är någonting som vår kultur ännu inte tröttnat på att göra.
Kanske skulle mitt tips vara att upplösa kärnfamiljen – att inte blanda romantik och barnuppfostran. Men det skulle ju bara vara för att det råkar vara min erfarenhet – att separera med små barn är visserligen inte bekvämt på något sätt, men existentiellt uppfriskande. Här ska jag inte vara kvar.
Nu har mina jämnåriga vänner bebisar eller småbarn, men jag är fortfarande ensam. För de är i en bebisbubbla av klämmisar, drägglisar och fascination inför nästa steg i utvecklingskurvan (de har appar för sådant). Mina barn har blivit riktiga människor, så ingen app kan hjälpa mig att förstå dem, och jag har förstått att inte fästa mig så vid tiden. För den är brutal, och det finns ingen anledning att tänka på nästa månad, för nästa månad är här snart ändå. Sa jag att barnen är människor förresten? De är snarare AI-robotar, som man först trodde var oskyldiga men som stegvis blir smartare än en själv och sen är redo att ta över världen.
Jag sitter som en barnlös människa med armarna längst sidorna, med ett glas vin och pratar om kulturdebatter
Jag sitter bredvid och tittar på när mina vänner byter blöjor och blandar gröt. Jag frågar inte om de vill ha någon hjälp, eftersom jag glömt bort hur man gör. Jag har inte med någon present när jag hälsar på några som nyss fått en bebis, eftersom jag inte förstår att man ska ha det (jag förstod det en gång). Jag sitter som en barnlös människa med armarna längst sidorna, med ett glas vin och pratar om kulturdebatter, vad en kille skrivit på chatten, vad någon som är född 2001 har lagt upp på sin story och annat som råkade bli mitt liv, något som de andra tycker hör till det förgångna. De säger att de aldrig skulle orka gå på en fest och får medhåll från varandra.
En dag kommer de ju vara skilda och gå på fest, men det är långt borta och de vill inte tänka på det. Det intresserar inte dem. De är lyckliga nu, det här är vad de vill. När de är tjugo vill de festa och resa och inte binda sig, när de är tjugofem vill de ha ett riktigt jobb, när de är trettio vill de gifta sig och skaffa barn. Och självklart kommer de få en livskris när de är fyrtio eller fyrtiofem, eftersom de bara hängt med i livet, men livskrisen kommer enligt livsmanuset och det kommer lugna dem – att det är enligt manuset. De kommer säga att ”det är normalt att känna såhär i den här åldern”.
De har alltid kunnat säga att ”det är normalt att känna såhär i den här åldern”, från vaggan till graven, och det har alltid tröstat dem. På SVT Play finns ”Ödesåren”, en kortdokumentär om kvinnor mellan trettio och fyrtio. Det är en märklig filmsnutt, eftersom den ger intryck av att de intervjuade kvinnorna står vid livets rand, som om det skulle vara döden att bli trettio.
Det förundrar mig att de inte får den där tanken: här ska jag inte vara kvar
Men åren mellan trettio och fyrtio är speciella för kvinnor, eftersom möjligheten att reproducera sig avtar eller kommer avta – och man måste ta ställning till om man vill ha barn eller inte. I dokumentären visas två möjliga slags liv, ett med kärnfamilj där barnen skriker i örat och man har inte tid att duscha och inte lust att ligga, och ett fritt men ensamt liv med barnlängtan eller funderingar kring barn.
”Nu är det ju barnens liv, punkt”, säger en mamma i dokumentären. ”Det är deras behov först alltid, och det är en föräldrainstinkt, hormoner eller whatever men det är ju självklart att det ska vara så.” En annan mamma säger: ”Ta hand om sig själv kommer verkligen längst ned på listan”. Ska det vara så, att man mitt i livet inte ska kunna leva som en hel människa? När det nyss var så viktigt med autonomi och självförverkligande? Det förundrar mig att de inte får den där tanken: här ska jag inte vara kvar.
En mamma i dokumentären kan inte titta på ”Stjärnorna på slottet” utan att börja gråta, för att människor som sitter och pratar och lyssnar på varandra påminner henne om gamla tider med hennes vänner. ”Jag vill sitta och prata, hela dagar, hela nätter” säger hon. Ja, att vara trettio plus kanske är döden?
I Ester Roxbergs autofiktiva bok ”Våra lyckligaste år”, som är ett försök att förklara för sin son varför hon plötsligt ville lämna hans pappa och flytta till Zimbabwe, skriver hon om besvikelsen över kärnfamiljslivet: hur alla familjer stänger om sig när fredagskvällen kommer för att ägna sig åt sig själva, men där problemen då också blir blott ens egna. Hon minns vem hon var förut: någon som ”drack rosé direkt ur flaskan”. Nu vill hon åter ”känna flygplansspåren på himlen rusa vidare genom hjärtat”.
Det kostar att ta ett livsbeslut med hjärtat i stället för förnuftet – kärnfamiljen är det mest givna skyddet mot ekonomisk utsatthet och ensamhet
Och när hon separerar och blir själv varannan vecka med tre barn, varav ett fortfarande är i blöjåldern, så inträder en slags mani, det tillstånd man måste hamna i för att klara av att frivilligt ta språnget in i ett fattigt och komplicerat liv. ”Jag gjorde allt i farten. Betalade fakturor på språng, packade medan jag diskade. Ett brev om cellförändringar hamnade i skafferiet. Jag kastade mig på tåg och flyg till andra städer, lärde mig nya språk och att dansa i spets”, medan familjerna de brukade umgås med ”skaffade fonder och renoverade sina badrum och köpte hem tvålar som doftade mysk och ros”.
Det kostar att ta ett livsbeslut med hjärtat i stället för förnuftet – för kärnfamiljen är samtidigt det mest givna skyddet mot ekonomisk utsatthet och ensamhet, i ett samhälle som allt mer bygger bort gemenskap och de förutsättningar som gör det möjligt för en familj att ha det bra.
I Tillie Olsens novell ”Jag står här och stryker” har en mor gjort sitt bästa med sin nu vuxna dotter, trots dåliga förutsättningar. Som nittonåring, övergiven av barnets far, tvingades hon lämna barnet hos grannar, släktingar och daghem. Den glädje hon kunde ge sina senare barn, fick Emily aldrig. Därför ler Emily inte nu, som vuxen. I gengäld är hon uttrycksfull. Kanske har Emily blivit sig själv ändå? Helen Cixous skriver: ”Att föda är varken att förlora något eller öka något hos sig själv. Det är att lägga till någon till livet självt.”
I stället för att tänka att jag skapar någonting för framtiden, borde jag tänka att jag skapar upplevelser för barnen här och nu
Hur fångna i tiden är barnen själva, hur ser deras livsmanus ut? De upplever tiden långsammare, eftersom varje dag är en större procent av deras liv än vad det är för en vuxen. Ibland kommer jag på mig själv med att vilja skapa bra barndomsminnen åt mina barn. Det är väl bra på det sättet att jag då anstränger mig för att ge dem det jag önskar ge dem. Men jag borde, i stället för att tänka att jag skapar någonting för framtiden, tänka att jag vill skapa upplevelse för dem här och nu.
På 1800-talet deklarerade Ellen Key att barn inte skulle behöva arbeta och att skolan var viktig. I dag finns också mycket tankar kring barnen, men ofta i form av råd från kreti och pleti, till kreti och pleti, och med fokus på föräldrars beteenden gentemot barnen, ner till minsta ordval och tonfall. Någon större samhällsvision för barnen saknas, vi ser inga politiska krafttag för hur de som grupp ska få det bättre. Vi får veta att vi blivit som vi blivit på grund av hur våra föräldrar betedde sig mot oss, och att vi måste vara annorlunda. Vi får veta att vi måste spara pengar i fonder till våra barn, så att de på sin artonårsdag är miljonärer.
Med att få barn, kommer en sorg, eftersom att det vi har, har vi på något sätt redan förlorat
Vi ser på barndomen som något som ska lägga grunden för det riktiga livet. Ibland hör man detta argument för att inte skaffa barn: ”hur kommer världen se ut när de är vuxna?” Går man in på ett bibliotek eller en skola är chansen stor att man möts av en anslagstavla där barn uppmanats att måla sina framtidsdrömmar. Barnen sägs ”tro på framtiden”, ”drömma om framtiden”, men är det inte så att framtiden inte är speciellt närvarande i barns liv över huvud taget? Att barnen är här och nu, och att inget annat syfte finns än att de ska vara här och nu, i egen rätt, är svårt att ta in, för det är smärtsamt – det påminner om att själva livet är här och nu, och att detta ögonblick är allt vi har.
Med barn kommer en sorg. Med att få något, kommer en sorg, eftersom att det vi har, har vi på något sätt redan förlorat. Ingenting är ju vårt. Att ha barn är att låtsas att de är ens egna, och varje gång man kommer på att de inte är det kommer en stor sorg. Caroline Ringskog Ferrada Noli skriver, i diktsamlingen ”Den förlorade sonen”: ”Det finns inget intakt med moderskapet/Barnet är/och jag måste förlora det”. Stoikerna säger att man varje morgon måste tänka sig sina barn döda, och det är väl en mer makaber variant av ”njut varje minut”, de där väggorden som internetmammorna dekorerar sina hem med.
Det som är svåruppnåeligt får hög status, och just nu, i en tid då vi fragmenterar våra sinnen med skärmar, är det närvaro alla eftersträvar – och tittar snett på andra när de inte verkar ha det. Hanna Hellquist frågar sig i DN: ”Varför är det ingen som har roligt med sina barn?” Det är svårt att ha kul med sina barn på samma sätt som jag kan tänka mig att det är svårt för en chef att ha riktigt kul med sina anställda.
Det är helt enkelt inte en riktigt jämlik relation
Jag menar, man kan fejka, man kan spela upp en scen av att ha kul, men ansvarskänslan sitter i ryggmärgen och gör det svårt att helt slappna av, för till syvende och sist måste man tänka på vad man säger och vad som ska göras nästa timme eller nästa dag. Det är helt enkelt inte en riktigt jämlik relation. Miriam Toews, i ”Ensamma strider”: ”Han såg sorgsen och glad ut på samma gång. Det är en vanlig vuxenmin eftersom vuxna har så mycket att göra och vill göra det samtidigt, även känna saker”.
Föräldrarna i det populära barnprogrammet ”Bluey” har roligt med sina barn, men de är hundar.
De är hundar som spelar minigolf, tjatar om skärmtid och bygger kojor, men även människoföräldrar övervakar numera sina barn dygnet runt. När barnen var ”toddlers” så märkte jag hur man som förälder i lekparken förväntas ha kontroll över barnens interaktion och direkt gripa in om ens egen toddler till exempel försöker stjäla en spade.
Maja Larsson noterar i ”Föräldrarnas födelse” att föräldraskapet i dag mäts i ”kvalitetstid”: det duger inte att dammsuga medan barnet leker. Vi ska baka tillsammans, inte köpa kakor. Att bara befinna sig i samma rum räcker inte. Inte undra på att folk är stressade. Tiden går – och vi inser att vi inte varit närvarande tillräckligt mycket. Hjälp!
Ester Roxberg: ”Varför tyckte jag inte det var roligt att vara med er? Det var inte roligt den sommaren. Det var inte roligt att se till att ni inte drunknade i en pool med mina två ögon som enda redskap för det, att se till att ni inte blev överhettade mellan huskropparna. Att samtidigt dölja tornadon i mig.”
Föräldraskap är den svåra balansgången mellan makt och underkastelse – jag har skapat dig och bestämmer över dig
Men ibland kan man nå in till verklighetens mittpunkt med barnen, hamna i det absoluta nuet, som när man badar med dem i en simhall och de åker på ens rygg, och de och man själv är sorglösa, och det måste man se som en stor vinst. Men vem ska hindra en nybliven mamma från att hypnotiseras av någon som häller smält stearin i isformar med captionen ”det här gör jag alltid när barnen är sjuka”? När barnet är i magen så fantiserar vi om allt vi ska göra rätt – vi är övertygade om att vi kommer göra vårt bästa för barnet, omedvetna om att vårt bästa kommer vara så dåligt.
Föräldraskap är den svåra balansgången mellan makt och underkastelse – jag har skapat dig och bestämmer över dig, men bara du avgör om jag lyckats med det här livsprojektet. Jag har inte lärt mig varken makt eller underkastelse, alltså: jag har fortfarande inte lärt mig att vara förälder. Och det finns ingen tid att lära sig det på, för tiden flyger iväg, som man så korrekt säger, och vid närmare eftertanke kanske de som stannar upp och lär sig göra mini-ägg från Instagram reels är något på spåren.
Hur som helst, när mammorna på internet varnar för att man måste ta tillvara på tiden – oavsett om den går snabbt eller långsamt – så har de i alla fall helt rätt. Lyckan drar vidare, här ska den inte vara kvar, och det enda man själv kan göra är att följa efter.
Det är det enda råd jag kan ge och det enda jag har lärt mig.
Anna Axfors är författare och kulturskribent, bland annat i nättidskriften Kvartal. Hon debuterade 2016 med ”Kärleksbrevet” (10TAL Bok). Hennes senaste bok ”Min flickvän har en gammal själ” kom i våras ut på Bokförlaget Renate.
