NHL:s klassikermöte förväntades bli jämnt men NY Rangers var ett skämt.
När matchen mot Boston Bruins borde varit som mest plågsam för hemmafansen vrålades det tondövt i högtalarna. Alla skulle klappa händerna, det skulle fångas t-shirts som sköts ut. Pussas i kameran skulle det också.
Tack och lov att det där inte kan hända i Sverige, sade jag till en annan i gubbgänget när vi häromåret var på plats i Madison Square Garden.
Det kan det tydligen.
Under VM i Stockholm gjorde arrangörerna allt för att döda den stämning svenska hockeysupportrar kan skapa.
Det svenska spelet i semifinalen mot USA var hemskt. Ljudinramningen vedervärdig.
Det en gång stolta hockeyskeppet Tre Kronor var på väg att gå under men det vrålades om att klappa händerna i luften. De bisarrt feltajmade uppmaningarna avlöste varandra. De tappra försök publiken gjorde för att höras sänktes effektivt av en ljudmatta.
När matchen var slut och man trodde att det inte kunde bli värre kom Monty Python i högtalarna.
”Always look on the bright side of life”.
Det förväntades publiken vissla och tralla till Tre Kronors haveri.
Att supportrar hånfullt sjunger låten från filmklassikern till motståndarfans när ett derby vunnits eller en ärkerival besegrats är standard.
Att publiken får höra det i högtalarsystemet efter en hemmaförlust är den totala tondövheten i en idrottsarena.
Eller så hade jag missuppfattat allt.
Det där med resultat, vinst och förlust kanske inte spelade så stor roll.
Förbundskapten Sam Hallam ryckte mest på axlarna åt historiska faktum som att han för tredje gången inte tagit Sverige till final. Två brons ser bra ut på Wikipedia. Bakom tredjeplatserna döljer sig två förkrossande förluster i semifinaler. Före det var det nederlag i en kvartsfinal mot Lettland.
Ett DN-reportage visar att spektakel är den mest adekvata beskrivningen
I samma veva som tondövheten ekade i en ishockeyarena i Stockholm pågick något inom damfotbollen i Portugal. Ett DN-reportage visar att spektakel är den mest adekvata beskrivningen.
Ett gäng storklubbar i sju-mot-sju-matcher på mindre plan. Liknande musikmatta från en dj som i Stockholm, ett liknande röksprut vid mål.
Rosengård hade halkat in som den fattiga kusinen från den forna stormakten. Klubbens pensionerade legendar Caroline Seger var ambassadör för ”tävlingen” som spelarna tydligen älskade men ingen annan brydde sig om.
Med tanke på allt Caroline Seger gjort för damfotbollen tar jag för givet att hon är bekymrad över läget i Sverige.
Klubbars ekonomi är minst sagt oroande på flera håll
Stjärnorna drar snabbt utomlands. Landslaget kämpar för att vara kvar bland de bästa. Publiken sviker damallsvenskan, spelare med invandrarbakgrund är anmärkningsvärt få i svenska eliten och klubbars ekonomi är minst sagt oroande på flera håll.
I det läget talade Seger helst om vad som verkligen bekymrade henne. Cupfinalen hade just spelats med årets enda riktigt fina publiksiffra, 13 080 åskådare såg Hammarby slå Norrköping. Med en tonträff inte ens jag skulle nå om jag försökte sjunga ”Stad i ljus” bjöd hon i olika medier på sitt hjärtas mening om…
…cuppokalens utseende.
Med samma tonträff beskrev Seger turneringen hon var med och lanserade, World Sevens Football.
– Det är kul när de blir lite hittepåiga och skapande. Det händer grejer och man får ringar på vattnet, sade hon till Aftonbladet.
Stenrika klubbar på herrsidan fick pengar till sin damverksamhet utan att spela vanlig fotboll
Det som hände var att redan stenrika klubbar på herrsidan fick pengar till sin damverksamhet utan att spela vanlig fotboll. 50 miljoner i prispengar från en extern finansiär är kaffepengar för klubbarna i spektaklet. Utom för Rosengård som fick 1,3 miljoner kronor för tre förluster med noll gjorda mål.
När Armand Duplantis mötte Karsten Warholm i en löpduell var det också ett jippo men det svarade i alla fall på en intressant sprintfråga.
Ingen i hela fotbollsvärlden har undrat om Manchester City eller United är bäst på sju-mot-sju.
I damfotbollen har det alltid varit viktigt att allt ska vara som på herrsidan
Och på tal om friidrott. Damerna stöter med lättare kula och springer över lägre häckar men i damfotbollen har det alltid varit viktigt att allt ska vara som på herrsidan.
När mammon talar är det tydligen kul att några är ”hittepåiga”.
Eller så har jag missuppfattat allt på samma sätt som oljudet i Avicii Arena. Seger kanske ser en dyster framtid där herrarnas fotboll fortsättar att vara långt före ekonomiskt, trots att både Fifa och Uefa pratar om planerade satsningar på damfotboll.
Hon kanske bara är glad när någon vill bidra med pengar. Att det inte går till en seriös form av fotboll ska man tydligen inte bry sig om.
Läs fler texter av Johan Esk.
