En symfoniorkester är en tungrodd institution. Nyfikenheten på unga konstnärer är behärskad, på gränsen till obefintlig vad tonsättare beträffar. Därför är det befriande att Kungliga Filharmonikerna åtminstone en gång om året släpper fram en nyutexaminerad kompositör.
Zacharias Wolfe är 28 år, men redan i internationella samarbeten med dans, performance, film och reklam – därtill utbildad oboist. ”Held by Threads” är hans opus ett för stor orkester, en obrydd provkarta av till synes oförenliga musikaliska uttryck. En högtidlig brasskoral i en insektssvärm av stråkar, slagverk mot smäktande salongspiano, ylande tromboner följda av lojt trumset som ballar ur i Hollywoodstråkar. Lösa trådar, som sagt, men aldrig tråkigt.
Kvällen knöts samman av de starka filmiska elementen som också finns i verken av Aram Chatjaturian och Richard Strauss. Den franske stjärnpianisten Jean-Yves Thibaudet har väckt till liv den flotta pianokonsert som innebar Chatjaturians genombrott 1936, såväl hemma i Sovjetunionen som i USA.
Maffig och mustig musik som kräver sin pianist för att göra den pyrotekniska explosiviteten och färgstarka exotismen rättvisa. En mild melodi på såg (!) spred skimmer över pianokonsertens stilla mittsats, skönt inramad av basklarinett mot sordinerade stråkar. Thibaudet briljerade i snitsigt glittrig kostym och tog avsked med ett vackert extranummer av Brahms.
Egentligen innebar kvällen chefdirigenten Ryan Bancrofts säsongsavslutning, men sjukdom gjorde att fransmannen Ludovic Morlot hoppade in. Med den äran, detta var ingen standardrepertoar precis. Jag har hört ”Also sprach Zarathustra” i mer polerade framföranden, men här i gengäld kompenserad av påtaglig spelglädje.
Det pampigt falliska introt (Stanley Kubricks 2001) tar ju bara några minuter och följs av en halvtimmes tungt myllrande partitur. Med den skönspelande konsertmästaren Andrej Power i spetsen för den stora skaran filharmoniska stråkar väcktes Strauss sinnrika stämflätningar till musikantiskt liv.
Läs fler musikrecensioner här.
