Recep Tayyip Erdogan är en unik domptör på den politiska och inhemska världscenen. Under ett kvartssekel har han indoktrinerat turkar med islamistisk, neo-ottomansk och västfientlig retorik.
”Det handlar om landets säkerhet”, sade han varje gång opinionssiffrorna dalade.
I åratal har han talat om fiktiva fiender som enligt honom hjälper kurderna att förinta den turkiska staten. Han lyckades till och med förvandla en naturkatastrof till en politisk framgång. Trots icke-agerandet och avslöjandet att hans parti gett bygglov till de fuskbyggen som rasade samman i en av vår tids värsta jordbävningar, som krävde minst 55 000 dödsoffer, vann han presidentvalet 2023.
När han avsatte folkvalda kurdiska borgmästare och lät fängsla oppositionella parlamentsledamöter röstade ännu fler turkar på honom.
När han kallade oliktänkande för terrorister var det ingen som ifrågasatte påståendet. Och när han skyllde den tomma statskassan, den höga arbetslösheten och den utbredda fattigdomen på västvärlden köpte genomsnittsturken förklaringen.
Människor röstade på Erdogan igen och igen och igen. Men den tiden kan vara förbi.
Miljontals människor trotsar sedan dess mötesförbud och demonstrerar utan att bry sig om konsekvenserna, om hur många poliser och hur mycket tårgas som skickas ut
Att i tre dussin tv-kanaler och ett tiotal tidningar dagligen hjärntvätta sina medborgare verkar inte längre fungera.
Sedan den 19 mars protesterar miljontals människor i samtliga turkiska län mot Erdogans diktatur. Majoriteten av medborgarna har insett att presidenten verkligen vill att Turkiet ska bli en centralasiatisk republik utan spår av press- och yttrandefrihet eller riktiga val.
Erdogans beslut att låta gripa sin huvudrival Ekrem Imamoglu, den folkkäre borgmästaren i Istanbul, var den tändande gnista som fick medborgarna i Turkiet att bryta sig loss från Stockholmssyndromet.
Men icke-logik är, som bekant, en av Erdogans starkaste grenar. Samtidigt som han inlett förhandlingar med den kurdiska PKK-ledaren Abdullah Öcalan har han alltså sett till att en domstol i Istanbul häktat Imamoglu för bland annat samröre med samma PKK som nyligen upplöst sig själv och lagt ned sina vapnen. Gripandet och häktningen avslöjar Erdogans hyckleri. Miljontals människor trotsar sedan dess mötesförbud och demonstrerar utan att bry sig om konsekvenserna, om hur många poliser och hur mycket tårgas som skickas ut. De har fått nog av Erdogan.
Det var för att rapportera om dessa starka vindar som Joakim Medin reste till Turkiet. Nu är han hemma i Sverige men står i likhet med tusentals andra journalister och oppositionella, anklagad för ”medlemskap i en väpnad terrororganisation”. Medin satt inlåst i samma avdelning i Marmara-fängelset som huvudrivalen Imamoglu.
Men frågan är förstås varför Erdogan fängslade Imamoglu i första taget. Jo, för att han är livrädd. Alla opinionsmätningar visar att Imamoglu skulle vinna ett presidentval. Nu kämpar Erdogan för sitt liv eftersom han har brutit mot många lagar i Turkiets författning. Förlorar han kommer han att byta plats med Imamoglu.
Man behöver inte vara Turkietexpert för att inse att det ser illa ut för Erdogan. Drömmen om att välja sina rivaler har slagits i bitar. Erdogan betraktas inte längre som en seriös ledare. Och han kan inte kopiera sin vän Vladimir Putins hänsynslösa maktutövning eftersom Turkiet saknar olja och naturgas som kan finansiera en diktatur.
Nu är frågan om nästa ledare i Turkiet kommer att kunna ena landet genom att erkänna kurdernas existens i författningen, be om ursäkt för folkmordet på kristna 1915 och införa en sann demokrati.
Läs mer:
Martin Schibbye: Du klarade det, Joakim – nästa gång är det skarpt läge
Kurdo Baksi: Har Nike glömt att även kurder har fötter?
