SVT släpper i veckan en ny tredelad dokumentär i true crime-genren, ”Mordutredningen. Liken”. TV4 har också en färsk nykomling på tablån, ”Dränkt i lögner”.
I den första presenteras tre brittiska krimfall. Äldre utredare berättar torrt, men inte utan erkänsla, om några gamla mord och om det idoga, envetna polisarbetet: rättsteknikerna, kriminalarna, de till synes iskalla spåren, jakten, upplösningen, rättegången, rättvisan.
I TV4:s bidrag i genren berättas i två delar om ett mystiskt dödsfall i en pool, om jakten på en överjävlig bedragare och framför allt den kamp som offrets anhöriga inleder för att spåra och fälla förövaren.
Och mord och mördare står väl alltid på menyn? Någon som över huvud taget reagerar över underhållningsvärdet?
Det är brott, mord och polisknegande som 100 procent underhållning – man slukar det i förbifarten, det slinker ned med all den övriga tv-trivian. Mello och mord är två sidor av samma underhållningsmynt.
Och mord och mördare står väl alltid på menyn? Någon som över huvud taget reagerar över underhållningsvärdet? Väldigt mycket ny forskning är på ingång, det är kanske dags att vi på allvar börjar fundera över det som den moderna forskningen allt oftare benämner som ”morbid curiosity”.
Vad gör denna nyfikenhet och detta intresse med oss?
True crime-genren är komplex och komplicerad. Den existerar i multipla upplagor och i flera olika medieformer: dokumentärer, dramadokumentärer, reality-tv, poddar, fack- och krimlitteratur etcetera.
Perspektiven skiftar också dramatiskt. Det berättas utifrån gärningsmännen, ibland utifrån brottsoffren, vi får polis- och åklagarperspektiv, anhörigperspektiv – när inte den undersökande journalisten ger sig själv huvudrollen.
Ibland är berättandet rakt och redovisande från kända brott och straff, allt oftare grävs och rotas det i tidigare olösta fall – och ovanpå det är true crime-genren också komplex och komplicerad för oss konsumenter: Vad ska vi tro på? Har upphovsmakarna något ärende, förutom att underhålla oss? Är det inte ett besvärande tecken i tiden att grova brottslingar får stjärnstatus, som dessutom skänker oss förströelse. Vill vi ens veta vilka av våra mörka sidor som genererar detta enorma intresse?
Var kommer ursprungligen vårt behov av krimberättelser ifrån?
Jag kan givetvis inte reda ut detta åt er, men visst hopar sig frågorna, visst tätnar också den här mystiken?
Några entydiga svar finns inte, men visst väcker det bara ännu fler frågor: Vad fan handlar det om?!
Några av oss trodde väl att genren peakade för ungefär ett decennium sedan, med enorma framgångar för kvalitetsdokumentärer som ”Making a murderer”, ”The jinx”, ”The staircase” med flera – och med hysteriskt framgångsrika poddar som ”Crime junkie”. Den senare lär ha haft 500 miljoner nerladdningar sedan starten 2017 – och 36-åriga Ashley Flowers, som skapade podden, drar enligt uppgift in 45 miljoner dollar per år!
Brott säljer som helvete.
Du hittar väl ingen motsvarande svensk crime junkie-gigant, men även på vår inhemska marknad dominerar krimpoddarna. ”P3 Krim” är en framgångssaga, och det anses dessutom vara public service i dess prydno.
Jag förstår av några artiklar om forskning i ämnet att särskilt kvinnor attraheras av genren. Några entydiga svar finns inte, men visst väcker det bara ännu fler frågor: Vad fan handlar det om?!
Nu invänder säkert någon att människor alltid varit intresserade av berättelser om ond bråd död och mystiken däromkring – någon hänvisar säkert till de gamla grekerna och definitivt till den mordiska glädjen i de isländska sagorna, men vår tids monumentala mordintresse kräver nog ändå mer moderna förklaringar.
Är blodtörsten rent av naturlig? Finns den i vårt dna? Aningen besvärande, eller hur?
Läs fler krönikor av Johan Croneman, till exempel: Han är en av vår tids stora – tyvärr mer dansk än svensk.
