När kulturbudgeten skulle klubbas i höstas höll Kristdemokraternas kulturpolitiske talesperson Roland Utbult ett tal: Han såg framför sig mecenaternas återkomst.
Dramatikern Gertrud Larsson bestämde sig för att skriva en teater om det. Ett nollbudgetprojekt. Utbult accepterade att vara med.
Teatern sattes upp på Teater Brunnsgatan 4. Tre kvinnor i sina bästa år skojar i ”Mecenatens återkomst” om hur de inte fått pengar från Kulturrådet trots att de skrivit i ansökan att de var ickebinära och tornedalingar. Nästa gång får vi låtsas att vi är samer, det är vattentätt för ingen vågar bråka med samer, utbrister en av raggsockorna som får agera skådespelare i brist på pengar – och börjar jojka.
I pjäsen beklagar de sig över att Sveriges miljardärer inte gett dem pengar, och att de till slut tvingats vända sig till en rysk gangster (en mecenat!) och spränga en port för att få pengar till produktionen.
Egentligen delar nog de flesta bilden av läget. Det är för lite pengar i kulturen, och det allt för stora beroendet av offentlig finansiering har varit skadligt. Myndigheten för kulturanalys pekade ju för något år sedan på det stora problemet med den politiska styrningen.
Men privat kapital kan också ställa obekväma krav (om än inte nödvändigtvis olagliga), och kommer sällan små teatergrupper till del.
Egentligen delar nog de flesta bilden av läget. Det är för lite pengar i kulturen, och det allt för stora beroendet av offentlig finansiering har varit skadligt
Och visserligen lade regeringen den minsta kulturbudgeten andelsmässigt på 20 år. Frågan är bara om en nedskärning på 0,06 procentenheter av statens utgifter är anledning att ropa att Kultursverige har tystnat.
Jag är för ung för att ha upplevt det tydligt då, men var kulturen verkligen tyst när Göran Persson var statsminister och andelen var mindre?
Och samtidigt, varför envisas kulturdepartementet med att utpeka den kulturdel som klagar på mindre bidrag, som inte hinner ställa om till privat finansiering, som ”gråterskor” och framställer dem som bortskämda? Målet med denna agitation måste väl vara att skapa ett medialt bråk med kulturvärlden och framställa den som oskön? Det är ju den känslan man får när man lyssnar på Parisa Liljestrand.
Men Gertrud Larsson och hennes vänner med en publik på, vadå, 50 pers, är knappast en elit. Eliten är väl i så fall operan, som fick 300 miljoner kronor av privata donatorer och närmare 3 miljarder av staten. Sådana pengar kommer inte många privata teatergrupper få se.
Ett hav av överdriven apokalypsrop från kulturen, och närmast populistisk retorik från politiken. Kan vi inte lugna ned oss och snacka lite?
Borgerligt tänkt av mig, jag vet. Men Roland Utbult vågade till slut inte vara med i teatern fysiskt (om än i en inspelning). Anledningen var bland annat en nidvisa om kulturministern.
Ingen tjänar på en sådan här konflikt, där alla repliker utropas i falsett. Men det blev i alla fall bra teater.
Läs mer:
Max Hjelm: Är det verkligen DN som skriker i falsett, SvD?
Lilian Sjölund: De vill bura in 13-åringar – finns det någon skamgräns för Liberalerna?
