En rysk väninna till mig berättade en gång att hennes farfar hade varit med i NKVD. Den förkrigstida sovjetiska underrättelseorganisationen var känd för att gripa, tortera och mörda folk.
– Vet du vad han gjorde där? undrade jag.
– Nej, och det är inte viktigt för mig. Han var en snäll person som älskade sin trädgård. Man måste alltid se till människan, sade min väninna.
Det hela kom upp när vi diskuterade den ryska oligarken Michail Prochorov. Året var 2012 och Prochorov var på allas läppar, eftersom han var presidentkandidat i Ryssland. Min väninna gillade honom eftersom han hade lagt ner miljoner på att bygga idrottshallar över hela Ryssland.
– Han gör något för barn. Det är mycket viktigare för mig än politik, sade hon.
Hon sög sig fast vid opolitiska gärningar. Att i varje sammanhang lyfta fram individens personliga egenskaper, aldrig dennes personliga ansvar, gjorde henne trygg.
När jag påpekade att även Hitler var snäll mot sin hund blev hon ytterst förargad.
”Min morfar var en underbar man! Varför måste vi egentligen gräva i det här?”
På denna väninna tänkte jag när jag nyligen lyssnade på Deutschlandfunks sändning om 80 år efter andra världskrigets slut. Sändningen handlade om hur den som vill hitta arkivinformation om vad far- och morföräldrar gjorde under kriget ska gå till väga.
En lyssnare som ringde in hette Herr Schneider.
– Jag tror att min morfar var medlem i SS, sade han.
– Jag förstår, svarade journalisten i studion. Om ni vill veta mer ska ni göra så här…
– Men jag vill inte veta mer! Min morfar var en underbar man! Varför måste vi egentligen gräva i det här?
Studiovärden svarade vänligt att det stod honom fritt att låta bli.
– Vi uppmanar ingen att gräva i arkiven. Det är vars och ens eget val. Vi bara talar om hur man gör.
– Varför kan vi inte låta våra förfäder vara människor? Jag vill bevara minnet av min morfar som han var!
– Men det kan mycket väl hända att er morfar hade sina skäl att gå med i SS. Vet ni något om hans familj? Kanske familjen hade många barn och det var ett sätt att skaffa mat, föreslog studiovärden.
Jag uppfattade det inte som att journalisten ville förminska morfaderns eventuella medlemskap i SS (en paramilitär nazistisk organisation). Det kändes snarare som om hon förstod att mannen troligen en längre tid hade funderat på detta. Innerst inne ville han veta, trots att det bar honom emot.
Så hon hjälpte honom på traven.
Varför tog Herr Schneider det här steget? En orsak kan vara att han lyssnar på kronjuvelen i europeisk public service. Nämligen ambitiösa, folkbildande och pedagogiska Deutschlandfunk.
Den som lever i ett debatterande samhälle, med en stor mittfåra av etablerade, ambitiösa och yrkeskunniga medier, är bättre rustad för att hantera smärtsamma omständigheter i sin egen släkthistoria än den som inte gör det. Som under hela sitt liv har fått lära sig att det enda som finns är propaganda.
Faktum är dock att ryska medborgare inte saknar kanaler. Internet formligen svämmar över av kvalitetsjournalistik på ryska. Det finns nyhetskanalen Dozjd, nyhetssajten Meduza, grävsajterna Vazjnye istorii, Mediazona, The insider.
Det som inte finns är kunskap i hur man åtskiljer kvalitetsmedier från propaganda.
Varför tror ni att högerpopulister i före detta diktaturer konsekvent utmålar public service som den största fienden av alla?
Därför att de vill göra sig av med den här kunskapen.
Herr Schneider ska inte ha någon att ringa till. Istället ska han tänka: Min morfar var en bra person och resten behöver jag inte veta.
