Förra året skrev jag fula ord om recensenten Selma Brodrej i min litterära dagbok, ”Vi är framme snart”. När boken kom ut härom veckan blev hon asförbannad. Eller möjligen ”asförbannad”, en lukrativ strategi i striden om uppmärksamhet på sociala medier. Det är inte första gången hon raggar klick i dagboksdebatter. Den här gången kontrar hon med en text i Dagens ETC (27/10) om att jag är en vit kärring utan verklighetsförankring.
Detta löjliga bråk bottnar i att Brodrej, i en recension av min förra dagbok, påstod att jag saknar ”storkukslugn”, varpå jag alltså vräkte ur mig likvärdiga könsord i den dagbok jag arbetade med just då. Men det var tydligen värre att skriva att någon är en liten fitta än att någon har en liten kuk. Jag hade dålig koll på det, tänkte på könsord som numera könsneutrala.
Så nu till kärnfrågan, som de senaste dagarna har givits omfattande debattutrymme i på kultursidorna:
Får man säga fitta till folk?
Nej. Det får man såklart inte.
Dessutom har jag skrivit ”Jag vet var du bor” om kritikern Johannes Klenell. Får man hota människor?
Nej. Det får man såklart inte heller.
Men vänta nu: Har vi inte alla ändå gjort just detta? Antagligen inte verbalt, men i tanken.
Det är det här som är grejen, både med privata dagböcker och publicerbart litterära: skrivandet går ut på att tänka högt. I en dagbok agerar man inte på ryggmärgsreaktioner. Man ger uttryck för dem.
Nu tror alla att jag är en galen haggahäxa som springer runt och skriker fitta åt stackars värnlösa tjejer
I mottagandet av min första dagbok fick jag höra, från andra, mer seriösa kritiker än de nyss nämnda, att äktheten inte riktigt höll måttet. Därför försökte jag gestalta ännu mer sorg och autenticitet. Jag släpar mig själv i smutsen, som en utmattad försökskanin. Nu tror alla att jag är en galen haggahäxa som springer runt och skriker fitta åt stackars värnlösa tjejer, eftersom debatten snabbt, förutom anklagelser om vänskapskorruption (sen när är det jäv att fler än en kvinna driver samma litteraturvetenskapliga tes i argumenterande texter?) reducerades till att handla om äldre, bittra tanter som är taskiga mot de yngre. Men hallå, jag är lika otrevlig mot Johannes Klenell, och vad jag vet är han en gubbe.
”When they go low, we go high”, säger Michelle Obama. Jag håller normalt sett med henne, och jag vill meddela Brodrej, som öppet erkänner att hon inför sin recension av Jag är aldrig hemma fördjupade sig i mitt författarskap genom att läsa en (1) av mina romaner, att jag även är poet. Jag behärskar hantverket bakom lyrik, prosa och essäistik, och jag har inte lämnat dessa genrer.
Men för att skapa resonans åt det skimrande, är jag även tvungen att undersöka grumlet. Det höga måste kunna härbärgera det låga, både inom författarskap och individer, annars blir man en skönande utan, just det, verklighetskontakt.
Jag har till exempel ingen aning om var Klenell faktiskt bor. Jag vet inte ens hur han ser ut, har visserligen sett en bildbyline men jag har svårt för ansiktsigenkänning
Genom att närstudera intimitet och utsatthet är dagböcker alltså nyskapande. Men samtidigt är de fiktiva. Jag har till exempel ingen aning om var Klenell faktiskt bor. Jag vet inte ens hur han ser ut, har visserligen sett en bildbyline men jag har svårt för ansiktsigenkänning, så när han skriver i sin svarstext (Arbetet, 30/10) att jag brukar bitchblicka honom i bussen från Bonniers årliga Manillafest är det nog mest manlig självöverskattning. Plus humble bragging om att han minsann brukar vara inbjuden till detta prestigeparty.
Personangrepp i litterära dagböcker är alltså inte personliga. ”Jag vet var du bor” är en litterär trop. Det fattar Klenell. Hoppas jag åtminstone, eftersom han anses kvalificerad att skriva litteraturkritik och därför bör ha kännedom om språkliga bilder. Han är såklart inte ett dugg rädd för mig.
Jag är själv försiktig med att göra inlägg i sociala medier, eftersom jag inte vill mobilisera någon svärmintelligens för att få ytligt hjärndöda följare utan annat krav på interaktion och tankeverksamhet än en peppig emoji
Däremot har jag själv, under de senaste dagarnas vredesutbrott från Brodrejs supportermobb, haft anledning att vara rädd på riktigt. Detta utspelar sig nämligen i samtidens digitala reptilhjärna. Jag är själv försiktig med att göra inlägg i sociala medier, eftersom jag inte vill mobilisera någon svärmintelligens för att få ytligt hjärndöda följare utan annat krav på interaktion och tankeverksamhet än en peppig emoji. Jag skulle aldrig skriva könsord eller hota någon med våld i sådana sammanhang. Inte ens, faktiskt, i en recension eller artikel.
Dagboken däremot är, åtminstone trodde jag det, det komplexa subjektets trygga rum, även om detta rum varken är harmlöst eller oproblematiskt. Jag har själv fått på tafsen ett flertal gånger, bland annat av Lars Norén och Jan Guillou. Martina Montelius har skrivit klokt om detta i Göteborgsposten, och för den som vill fördjupa sig ytterligare istället för att diskutera könsord har jag också publicerat en essä om kritikens förhållande till autofiktion och samtidspoesi i senaste numret av Tidskriften 20TAL.
Genregränser har sprängts, nya publiceringsformer har dykt upp och nya relationer mellan författaren och läsaren har uppstått. Litteraturkritiken däremot, den har stått still
Det senaste decenniet har litteraturen förflyttat sig. Genregränser har sprängts, nya publiceringsformer har dykt upp och nya relationer mellan författaren och läsaren har uppstått. Litteraturkritiken däremot, den har stått still, kanske till och med gått bakåt. Den har drastiskt minskat i de flesta kanaler och reducerats till klatschiga enradingar och narcissistisk klickjakt. Det är utifrån denna nya, litterära verklighet man ska förstå det höga tonläget och den förvirring som råder i debatten. De få seriösa litteraturkritiker som ännu framhärdar borde därför skaffa nya redskap.
Det är alltså oproffsigt att recensera dagböcker (och även samtidspoesi, som också har råkat ut för många feltolkningar) utifrån traditionella kriterier, utan hänsyn till genreförnyelsens premisser och litteraturens föränderliga landskap.
Även hon låtsas alltså vara rädd för den vulgära dagbokshäxan, men signalerar samtidigt med skojfrisk pappahumor att allt bara är en lek
Mina dagböcker till exempel, de är skittråkiga om man försöker läsa dem som romaner, något de inte ens vill vara. Inte ens jag (ja, jag är också litteraturkritiker) är på det klara med hur den här sortens litteratur ska bedömas. Det hederliga vore därför att vara öppen med sina tvivel.
Däremot är det inte okej att lattja bort projektens allvar. Jenny Högström visar i och för sig tydligt i en recension (DN, 29/10) att hon inte fattar hur hon ska läsa min dagbok, men jag är mer bekymrad över hennes kommentar när hon lägger ut sin text på Facebook: ”Jag gästrecenserade Aase Bergs dagbok i DN – Gulp!” Även hon låtsas alltså vara rädd för den vulgära dagbokshäxan, men signalerar samtidigt med skojfrisk pappahumor att allt bara är en lek.
Men nej. Det är ingen lek. Jag vägrar acceptera att autofiktionens riskabla forskning om gränslandet mellan liv och litteratur flamsas bort av ett gäng drama queens med klickhåvar.
Läs mer:
Malin Ullgren: Var det över gränsen att kalla henne ”lilla fitta”?
”Lilla fittan”-debatten når längre än boken – detta har hänt
