Det har tagit fyra år att få Adoptionscentrum till den här intervjun.
Under 2021 avslöjade DN hur fattiga familjer i Kina, Colombia och Chile hade blivit bestulna på bebisar, som senare dök upp som adoptivbarn i Sverige. I många fall togs barnen direkt från daghem och sjukhus. I andra fall ljög BB-personalen för familjerna och sa att barnen hade dött i samband med födseln. I Sydkorea vittnade singelmammor om hur adoptionsbyråer hade övertalat dem att lämna bort sina barn.
De svenska adoptionshandlingarna såg korrekta ut. Barnen beskrevs som ”övergivna” och ”upphittade”. Men ingen – i synnerhet inte den svenska staten – kunde veta vad som hade hänt i barnets liv från förlossningen fram tills barnet blev aktuellt för adoption. Sverige förlitade sig alltså på utsagor från svaga demokratier och korrupta diktaturer.
I centrum stod Adoptionscentrum. 25 000 barn har fått nya föräldrar i Sverige via föreningen.
Då, 2021, tillbakavisade Adoptionscentrum alla förfrågningar om en vanlig intervju.
Nu har de ändrat sig.
”Barnstölder och kidnappningar är inte internationell adoption – det är brott”
På ett kafé med utsikt mot Sveavägen i Stockholm sätter sig Margret Josefsson, som har haft flera ledande roller inom Adoptionscentrum sedan 1990-talet, och Wilhelm Kaldo, som fram till nyligen var ordförande i föreningens styrelse.
– Det ni beskriver som barnstölder och kidnappningar är inte internationell adoption. Det är brott. Jag har fortfarande svårt att veta vad det var som hände, och vad Adoptionscentrums roll var, säger Wilhelm Kaldo.
Efter DN:s avslöjanden tillsatte den dåvarande socialministern, Lena Hallengren (S), en statlig utredning om adoptionsförmedlingen till Sverige.
På måndag blir utredningen offentlig.
Det kan innebära slutet för adoptionerna till Sverige. Och slutet för Adoptionscentrum.
Så, vad visste Sveriges största adoptionsförening, om stulna bebisar och förfalskade adoptionshandlingar?
– Det finns inga tecken på att vi har begått något brott. Det vi vet är att det var en väldigt svår situation för kvinnor och barn i Chile och många andra länder under de här åren, säger Wilhelm Kaldo.
Vad kan då ha hänt de föräldrar som nu vittnar om stulna barn?
– Det är viktigt att veta vem som har stulit barnet. Är det en statlig aktör, en privat aktör eller är det släkten?
Wilhelm Kaldo resonerar:
– Man hade kanske ett annat synsätt då, och det synsättet gjorde att man tog ett beslut som man nu ställs till svars inför. Det är ju det där som blir så problematiskt.
Litar du inte på vittnesmålen från de biologiska familjerna?
– Det skulle jag aldrig säga. Men alla människor har gjort saker som man är mindre stolt över. Man kanske upplevde att man inte hade något val. Och om man ställs till svars för det väldigt långt senare så finns alltid risken att man faktiskt inte vill minnas det som det var. Man kanske vill göra det bra nu. Man kanske inte vill att den här personen som ställer frågor ska tycka väldigt illa om en.
Sedan 2018 pågår en omfattande chilensk brottsutredning av adoptionerna från Chile till västvärlden. I Sydkorea konstaterade landets sanningskommission nyligen att adoptionerna utgör ett brott mot mänskligheten.
Även om det var ursprungsländernas ansvar att utreda adoptivbarnets bakgrund – borde Adoptionscentrum ha ställt fler frågor?
– Om vi i dag hade sett det som nu framkommit om adoptionerna från exempelvis Chile, då hade vi ju varit så långt borta från den typen av förmedlingsverksamhet som det bara går, säger Wilhelm Kaldo.
– Men självklart kan Adoptionscentrum ha blivit utnyttjade, absolut. Vi kan ha haft medarbetare som har varit inblandade. Men jag har svårt att se vad syftet ska ha varit.
Pengar?
– Då handlade det i så fall om mutor. Att man betalade personer för att stjäla barn. Om någon gjorde något olagligt kan syftet ha varit pengar, eller kanske av altruistiska skäl eller med något slags koloniala idéer. Vi vet inte det.
Adoptionscentrums anställda har själva upptäckt felaktigheter i adoptionshandlingar under sina resor med vuxna adopterade som vill söka sina rötter. Det berättar Margret Josefsson, som bland annat har varit förmedlingschef på Adoptionscentrum.
– Det kunde handla om att det inte var mamman som lämnade barnet för adoption, utan en släkting. Eller att det stod i handlingarna att mamman var gift, fast hon inte var det, säger hon.
Uppgifterna väcker frågor: Borde Adoptionscentrum ha borrat djupare i saken? Om någon annan än föräldrarna lämnade bort barnet – hur visste då adoptionsförmedlaren att det skedde frivilligt?
– I de fall där jag har varit inblandad har det dels handlat om att adoptionen låg väldigt långt tillbaka i tiden, och dels om att de adopterade inte har drivit den frågan heller, varken då eller efteråt, säger Margret Josefsson.
Hade det inte varit i Adoptionscentrums intresse att göra det?
– Det kan kanske anses vara naivt, men det var inte så att vi hade en tanke på att utreda det här själva och sedan valde att strunta i det. Utifrån vad vi vet i dag så borde frågan ha lyfts såklart.
Margret Josefsson säger däremot att hon, under sina resor i Sydkorea, inte har mött några vittnesmål om barnstölder eller ofrivilliga adoptioner.
– Jag säger absolut inte att de berättelser som har kommit fram de senaste åren inte är sanna, men det är inte vad vi har fått till oss när vi har varit på plats. Om vi hade fått höra så här allvarliga uppgifter tidigare, så hade vi agerat. Det tror jag verkligen.
Samtidigt: i flera omgångar den här sidan millennieskiftet har Adoptionscentrum fått information om misstänkt barnhandel. I början av 00-talet, när nuvarande statsminister Ulf Kristersson (M) var ordförande för Adoptionscentrum, blev föreningen exempelvis kontaktad av två chilenska journaliststudenter som hade avslöjat systematiska stölder av barn – med direkt koppling till Adoptionscentrums ombud i den forna diktaturen.
I asiatiska länder som Kina och Vietnam kom under 00-talet flera larm om barnhandel kopplat till internationell adoption, som nådde Adoptionscentrum.
Margret Josefsson kan inte svara på varför föreningen inte har gjort mer för att gå till botten med uppgifterna.
– Adoptionscentrum har alltid välkomnat en extern granskning. Jag vet inte hur bra idé det hade varit att vi utredde oss själva. Trovärdigheten hade kunnat ifrågasättas.
Vad är föreningens ansvar för att barn adopterats till Sverige på falska grunder?
– Adoptionscentrum har såklart ett ansvar, särskilt i enskilda ärenden. I ett vidare perspektiv tänker jag att den statliga utredningen nu kommer att svara på det.
Sedan 2021 har DN varit i kontakt med vuxna adopterade som berättar att de har hört av sig till Adoptionscentrum för att få råd om hur de kan hitta sina biologiska föräldrar – men blivit avrådda att ta kontakt.
Margret Josefsson säger att det aldrig har varit föreningens avsikt.
– Vi har ju hjälpt adopterade att söka sina rötter sedan 1980-talet, så det är främmande för mig. Det är inte alls tanken.
Har de missförstått er?
– Det ingår i rådgivningen att upplysa om hur en kontakt kan påverka den biologiska familjens situation, att det kan vara svårt och att man behöver vara beredd på det. Uppenbarligen har det landat helt fel hos de som sökt sig till oss, och så ska det inte vara.
I den statliga utredningen ska Anna Singer inte bara visa vad Sverige har känt till av oegentligheter kopplade till de internationella adoptionerna. Hon förväntas också ge förslag på hur adoptionsförmedlingen ska se ut hädanefter.
Enligt uppgifter i Expressen, som publicerades i fjol, kan utredningen komma att föreslå ett stopp för internationell adoption till Sverige.
Det skulle få stora konsekvenser, menar Margret Josefsson och Wilhelm Kaldo.
– Adoption här är ju en marginell företeelse i dagens samhälle. Vi förmedlar 40 adoptioner per år. Bara för att Sverige stoppar adoptionerna, löser det ju inte problemen för de barn som lämnas bort och tvingas växa upp på institutioner, säger Wilhelm Kaldo.
– Det är som att man skulle skjuta hästen för att den var halt för 40 år sedan.
De barn som adopteras till Sverige i dag är ofta några år gamla. Många har funktionsvariationer, och lever i en ännu mer utsatt situation, enligt Wilhelm Kaldo.
– Det är ju de här, svagaste barnen, som kommer att drabbas hårdast om Sverige sätter stopp.
Även Adoptionscentrum skulle ha en tynande tillvaro framför sig.
– Adoptionscentrum existerar inte för någonting annat än att förmedla adoptioner och ta hand om adopterade efteråt. Det är liksom allt, säger Wilhelm Kaldo.
Adoptionscentrum har haft en egen medlem i den statliga utredningens expertgrupp. Först den tidigare verksamhetschefen Kerstin Gedung, följt av kommunikationsstrategen Patric Nilsson.
Föreningen är inte särskilt imponerad av vad de sett från insidan.
– Utredningen tycks ha drivit en tes om att ingenting har gått rätt till, och hittat exempel som stödjer det, säger Wilhelm Kaldo.
Han berättar att Adoptionscentrums representanter har försökt förklara hur föreningen har arbetat med adoptionerna, i förhållande till de lagar och internationella konventioner som fanns vid en viss specifik tidpunkt.
– Vi upplever inte att utredningen har lyssnat på oss eller tagit fasta på det som är positivt med adoption, säger han.
Margret Josefsson säger att hon är orolig för att synen på adoption ska förändras.
– Jag värnar om adoption som möjlighet för ett barn som saknar föräldrar. Att en uppväxt på institution skulle vara ett tillräckligt gott alternativ till en trygg familj gör mig orolig. Det rimmar illa med alla andra barns rättigheter i Sverige, som i stället stärks mer och mer.
Läs mer:
Det avslöjade DN:s granskning – i fem punkter
Alla artiklar i granskningen Barn till varje pris