John Ajvide Lindqvist skulle efter David Lagercrantz tre böcker ha skrivit vidare på Stieg Larssons miljonsäljande Millennium-trilogi om paret Blomkvist/Salander. Men den bok han lämnade in refuserades av förlaget – för rolig, enligt uppgift.
”Som tur var”, tyckte med rätta Lotta Olsson i DN om vad som hände sen. För Ajvide Lindqvist blev sur, skrev om manuset till spännande metafiktion och skapade sin egen deckarduo.
I ”Skriften i vattnet” mötte vi den medelålders polisen/deckarförfattaren Julia Malmros (ilsken efter sin Millennium-refusering) och den 18 år yngre, motsträvigt adlige Kim Ribbing, begåvad hackare, Salander-likt uppväxtskadad. Tillsammans tampas de två sen med världens ondska.
Omskrivningens revanschlust och humor gav lägesenergi nog för hela första boken i sviten ”Blodstormen” vars tredje och sista del nu är här. Efter tvåan ”Rummet i jorden” kommer ”Anden i maskinen” – vatten, jord, luft och sprängämnens dödande eld. Här plus ett femte element, blodet som flyter, forsar och sprutar. Gruvliga bilder för den känsliga.
Det börjar på Dramaten. I en paus i en svårt dekonstruerad ”Hamlet”-föreställningbryter helvetet löst i Marmorfoajén. En svartklädd kvinna spränger sig i luften och dödar eller skadar ett hundratal teaterbesökare. Dådet tycks ha islamistisk grund vilket eggar hatet bland både ekofascistiska fanatiker och mer motorcykelburna högerextrema Sannsvenskar, och snart sprängs också en moské.
Intrigtrådar löper kors och tvärs och nuddar varandra på märkliga vis under utredningens gång. Är det samma förövare? Smarta läsare anar ugglor i mossen. En mystisk skuggnärvaro styr poliserna via helt analoga papperslappar i en gammal källarbrevlåda med täcknamnet Farbror Sven. Är det en AI? Men vem skriver lapparna?
Det skojas friskt, trots eller på grund av de hemska sammanhangen. Lite ”för roligt” här också, kan inte förnekas
Julia Malmros kämpar för att få delta centralt i utredningen, men stoppas envist av sin svartsjuke exmake Jonny Munther i spaningsledningen, som är bergsäker på att hennes älskare Kim begick ett mord i förra boken. Jonny är en idog vitsare, sådan är jargongen i det mångfaldspräglade spanarkollektivet som har våta morgonmöten i polishusets källarbassäng. Det skojas friskt, trots eller på grund av de hemska sammanhangen. Lite ”för roligt” här också, kan inte förnekas, liksom att det hade gått att stryka bland alla liknelser och metaforer som Ajvide Lindqvist strör in, som om han inte riktigt litar på sin komplicerade (röriga?) intrig. Minst en supersmart datorgenererad personlighet driver sitt livshotande spel, men finns det fler? Blicken irrar över boksidorna.
Det är i stället som persontecknare Ajvide Lindqvist engagerar. Hans öga för individen i gruppen, hans känsla för vars och ens hangups och oro
Politiken, akut hos Stieg Larsson, underförstådd hos Lagercrantz, anas bara fläckvis här. Det är i stället som persontecknare Ajvide Lindqvist engagerar. Hans öga för individen i gruppen, hans känsla för vars och ens hangups och oro. Den triggande asymmetrin mellan Julia och Kim, Moas mogna blick på Jonnys osäkerhet. Julias sköna författarvän Irma. Svirrandet av på jobbet-attraktion mellan Julia och kollegan Abu. Påstridigt effektiva Carmen, den ständigt på väg att göra fel-Christof Adler. Poliskollektivet har ansikten. Närmare relationer av kärlek, vänskap, konkurrens, omsorg – alla har sina belysta ögonblick.
Bäst skildrade, som oftast hos John Ajvide Lindqvist, är de yngsta. Astrid Helander, överlevaren efter första bokens skärgårdsmassaker, är historiens ömtåligt sörjande, grymma, lögnaktigt sanna och kloka hjärta. Ester och Algot, orubbliga vänner, tävlar om henne. Eller söker de varandra?
Läs fler bokrecensioner i DN.