Någon attackerar vackra kvinnor vid älvstranden nära Röda Sten i Göteborg. Skär sönder deras ansikten och försvinner som en rök i sjöbrisen. Kriminalkommissarie Erik Winter och hans specialenhet får fallet, som är både gammalt och nytt. För sju år sedan härjade vad man tror är samme gärningsman, på samma plats och skadade tre kvinnor svårt. Är han tillbaka nu? Första offret ligger redan lindat som en mumie på Sahlgrenskas akutavdelning. Det ska bli fler.
Detta är den fjortonde boken om Erik Winter och hans team. De tolv första kom med nästan skrämmande precision en gång om året från ”Till allt som varit dött” 1995 till ”Marconi Park” 2013. Sen tog det stopp. Edwardson skrev annat. Inte förrän efter åtta år var Winter på banan igen, i ”Det trettonde fallet” (2021). En mörk bok präglad av polishjältens självbetraktelser och en rätt motsträvig intrig. Lite kändes det också som att författaren hade behövt gå till arkivet för att blåsa liv i sitt gamla deckarteam.
Inte så nu längre. I ”Den smutsiga floden” där älvvattnet vid Röda Sten enkelt blandar sig med de slamrika, smutsiga flödena i Kuala Lumpur, är Erik Winter tillbaka, som nybadad! Författaren på gott humör ger spelrum åt sina figuranter. Alla – offren, poliser, vittnen – har hjärta, konturer, karaktär, även om själva gärningspersonen när allt är sagt och gjort känns en smula skissartat hopkommen med sina sorgliga bevekelsegrunder.
Men det är vägen som gör resan värd: Sökandet och sättet som intrig, skeenden och vars och ens glimtar av insikt flätas ihop och leder framåt är beundransvärt drivet, fast faktiskt rätt lite egentligen händer. Teamet är avspänt samkört. Bildspråket, eget och fritt från klichéer, har färg, humor och inte sällan smak. Göteborg lever och andas. Han skriver så bra, Edwardson. Och Winter borde ge ut en kokbok, med drinktips.
En ung rekryt, den tunne Robert Lagerquist, cyklar svettig härs och tvärs i knivmannens spår. I slutet av boken är han bliven direkt muskulös. Lena Kallender börjar vänja sig vid olycksfågeln Dick Forsman med viss resignation. Halders och Djanali är fortsatt omaka, numera makar.
Oron och spänningen i sökandet efter sonen till trots blir detta en doft- och smakrik demonstration av Winters imponerande lokalkännedom
När Winters fru och döttrar snart är på väg från spanska solkusten för att flytta in i strandvillan – nästan helt klar, lovar Winter – så har hans sidekick kommissarie Bertil Ringmar i stället landat i Kuala Lumpur, i bokens parallellintrig. Ringmars son Martin, som han hittills ägnat ett flyktigt intresse, är anmäld försvunnen från sitt jobb på hotell Shangri-La. Ringmar flyger dit och behöver snart Winters hjälp på plats.
Oron och spänningen i sökandet efter sonen till trots blir detta en doft- och smakrik demonstration av Winters imponerande lokalkännedom samt tillfälle för giftig kritik av kolonialmakternas utsugning av Asien och andra världsdelar förr och dess följder och fortsättningar i dag.
I Göteborg fortsätter knivskäraren att undfly polisen. Turerna är många, de nya offren blir tre, en fjärde kvinna undkommer nätt och jämnt. Tempot och dramatiken ökar dramatiskt. Winter hamnar i elden på allvarligaste vis, och när hans familj efter flygplanskrångel väl landar är han inte på Landvetter för att möta dem.
I bokens efterord beskriver Åke Edwardson Winter-böckerna som dystopier om vår tid och mer än antyder att detta är den sista i sviten, vilket känns lite sorgligt. Men roligt ändå i så fall, att han så lekande lätt har lyckats med konststycket att sluta på topp.
Läs mer:
Åke Edwardson: Det går aldrig att resa ifrån någonting
