När jag kör hemifrån klockan tio flärpar höger backspegel lite. Jag stannar men den går inte att fästa ordentligt. I förra veckan hade jag maskinen på service. Verkstaden ligger söderut på vägen ut ur stan och jag kör intill men de har bara en vänsterspegel i lager för en tioårig Vespa Primavera. Annars hade det tagit fyrtio sekunder att montera, säger killen.
Vespan är snöpt vid fyrtiofem kilometer i timmen, jag får inte köra den 90-skyltade Säröleden mot Kungsbacka. Det här blir en resa på de äldre riksvägarna, som nu, genom det diskreta Askim med överklassens villor till hälften dolda av grönt. Göteborg är Europas mest segregerade stad med gamla och nya pengar i söder och inga pengar i norr. Tvärs över leden ligger Hovås, ännu rikare än Askim och vid kyrkan kör jag över bron och svänger fel i korsningen och kommer ut på leden lik förbannat och har en brölande långtradare efter mig inom tjugo sekunder. På andra sidan kör en mc-polis mot stan och han gör tydliga tecken mot mig. Detta börjar inte bra. Kan jag inte fly undan är mc:n snart efter mig och jag får böter och körförbud.
Efter en halv kilometer kommer ett avtag till gamla Särövägen. Räddad. Jag lyssnar efter mullret från polisens BMW vägledd av en helikopter jag inte kan se, men allt är stilla. I stenrika Särö finns inte vägen mot Kungsbacka där jag trodde att den skulle finnas. Jag kliver av och lyckas stoppa en Mercedes. Kvinnan bakom ratten ser lite rädd ut tills jag fäller upp visiret. Hon förklarar hur jag ska ta mig till Gröningevägen för att kunna fortsätta. Det är så lite jag vet, om allting. Enligt min karta ska jag sedan komma in i Kungsbacka via Hönseryd. Där är skylten, misstänkt liten. Jag svänger vänster och vägen blir snart till grus och slutar vid en bondgård efter hundra meter. Ska det vara så här hela resan? Jag har kört två mil av trettio och försommarsolen står redan högt.
Kungsbacka norra kommer här. Med detta fordon reser man som förr, måste ta sig igenom stadskärnorna för att komma ut på nästa gammelväg. För fyrtio år sedan var det så i VW-bussen genom normandiska städer med två småbarn där bak, Caen, Amiens, Rouen, smala gränder och små skyltar och så är det nu, genom ett Kungsbacka som känns som en storstad, stora vägar och inga skyltar. En skoterförare är utlämnad åt sig själv.
I Väröbacka stannar jag vid en enkel kiosk och köper en dricka. Först tar jag en Coca-Cola i kylen men hejdar mig av politiska skäl och griper en Fanta men det märket började ju tillverkas av Nazityskland när USA gått med i kriget och all export stoppades till Tredje riket så jag frågar om det finns Cuba Cola men det finns inte och jag går ut med en Coke ändå och betraktar havet alldeles intill och kärnkraftverkets silhuett och hotet som det representerar.
Rakt fram, säger han och pekar, se bara till att köra förbi Systemet. Men vad fan ska du därnere och göra, säger han
Varberg är kaos. Jag har noga studerat alla färska stadskartor inför resan och lagt in dem i mobilen men allt sådant blir meningslöst när städer grävs upp och vägar leds om. Göteborg är Europas största skräckexempel, men Varberg är nästan lika illa. Jag kör regelvidrigt på en gågata och frågar en väderbiten kille med kasse och hund efter gamla vägen mot Falkenberg. Rakt fram, säger han och pekar, se bara till att köra förbi Systemet. Men vad fan ska du därnere och göra, säger han.
Det är en fin färd söderut, utmed havet, inte mycket trafik, vackra gårdar, vackert väder, Vespan spinner. Jag stannar intill stranden, ensam i denna gamla värld, ingenting rör sig, allting håller andan, det är som om vi nu väntar på att återupptäckas, att någon ska komma över havet, in i denna bukt, ankra därute, ro in i en slup, stiga iland lastad med gåvor till främlingar, kanske till den eländiga skaran fågelskådare jag just upptäckt till vänster.
Glommen är ett långsmalt samhälle som mynnar i en fiskehamn. Här firade familjen semester när jag var elva. Bortsett från ett dygn i Köpenhamn var det vår första semester: farsan, morsan, jag och mina tre småbröder. Det är första gången jag är tillbaka. Jag känner igen mig. Ett fält där byn börjar där jag och brorsorna sparkade vår boll. Gamla villor. Farsan hade hyrt en ensam liten stuga mitt i hamnen där vi trängde in oss i ett rum. Jag går runt i hamnen men stugan finns inte kvar. När jag lämnar Glommen cyklar en typ elvaårig pojke framför mig.
Ett stycke söderut ligger Morup där Jan-Åke och jag tältade på väg till Halmstad från Vrigstad när vi var fjorton. Vi slog upp tältet på ett fält mitt i samhället som jag minns, trötta efter senaste cyklandet från Smålandsstenar på grusvägar i skitväder.
Nu kör jag några långsamma varv i Morup för att hitta den exakta platsen för tältet men jag hittar inte ens fältet. Morup har förtätats. Jag köper en Sprite som nu tillhör The Coca-Cola Company men är en nazidryck från början, Fanta Klare Zitrone, jag är så törstig att jag inte bryr mig. Det är märkligt att jag inte är hungrig. Solen har haft sin gång snart, i det übersköna strandsamhället Träslövsläge kände jag tidigare i dag doften av grillad fisk från en restaurang men hade inte ro att stanna.
Efter Falkenberg är jag ganska ensam på de mindre vägarna innanför E6:an. Det är fortfarande en fruktansvärt fin dag. Jag stannar på en parkeringsplats och tänjer den sjuttiotvååriga kroppen. I den här åldern ser jag mig som en ung förare av en äldre modell. Sätesmusklerna värker som jävulen, ryggen värker mellan skulderbladen, armarna och händerna värker. Det är skonsammare att köra motorcykel, inte så långa pass till häst. På vespa krävs annan teknik och den har jag inte. Det är första gången jag kör en.
Jag får köra den här sträckningen enligt lag men ingen tycker om det
Efter en stund och färskt snus innanför läppen fortsätter resan, förbi byar med mystiska och välkända namn, Steninge, Kvibille, min barndomskompis Bengt i Vrigstad hade släkt i Getinge och han var där på somrarna och berättade om allt roligt han hade haft där. Nu passerar jag skylten ”Getinge 2” och blir ledsen, mer än i Glommen tidigare i dag. Jag tänker på en glad pojke som sedan inte blev så glad längre. Den absoluta sanningen är att det aldrig går resa ifrån någonting, inte ens i fyrtiofem kilometer i timmen. Men jag hade bra år i början. Jag var den förstfödde och det är alltid bra.
I Halmstad dansar vespan genom stan, utmed en lång gata där jag bodde på ett vandrarhem när jag var femton och ensam liftade i södra landet och uppför västkusten till Oslo och sedan tog båt till Fredrikshamn och liftade hem genom Danmark.
Sommaren 1968 gick jag kilometerna från vandrarhemmet till Östra stranden och dansbanan Timmerstugan där jag drack min första Cuba Cola. De spelade ”A whiter shade of pale” i högtalarna. Jag var klädd som en hippie, starkt inspirerad av den psykedeliska revolutionen i San Francisco. Sommaren innan, ”the summer of love”, hade Jan-Åke och jag tältat på Gattet mitt i smeten, med korvbarer och kiosker och raggare på andra sidan gatan. Det låg en stark doft av animaliskt fett och lågoktanig bensin över Östra stranden då. Vi såg Mats Olin på scenen på tältplatsen bredvid, Väret, och han sjöng sin färska hit om att han trodde på sommaren, verkligen trodde på den.
Nu är Gattet och Väret borta, ersatta av semesterstugor som ser ut som villor. Under de senaste femtioåtta åren har hög växtlighet ersatt tältfälten och allt det vilda är borta. Gatorna går inte att känna igen, barnfamiljer promenerar till och med på dem. Dansbanan är riven och själva Timmerstugan är flyttad till en plats bredvid kiosken Japan där jag får i mig dagens första fasta föda, en glass. Klockan är sex och jag är fortfarande på väg.
Att köra från Östra stranden mot Laholmsutfarten är verkligen enkelt och det gör mig glad. Men riksväg 15 är inget roligt för en skoterförare, den så kallade Tvärleden mellan Halmstad och Karlshamn, tung trafik som tvingar mig ut i dikesrenen eller på andra sidan vägmarkeringen. I Halmstad stod det ”Laholm 24” och det lät ju inte så långt men snart har jag en karavan fordon efter mig. Jag får köra den här sträckningen enligt lag men ingen tycker om det.
När det blir lite fritt från mötande kastar sig bilar förbi och försöker preja ner mig i potatisåkrarna. Förarna gör fula tecken. Kan jag bara hålla ut i tjugo kilometer kommer avtaget vid Tjärby ner mot Laholm de sista kilometerna, på en väg byggd för oss, vespan och mig. ”I was only 24 kilometers from Laholm” nynnar jag hela tiden innanför visiret. Och här kommer Tjärby och den underbara skylten åt höger.
Högst upp på åsen kan jag se den fruktansvärda trafiken intill. Hur kan människor färdas så?
Laholm är minsta och äldsta staden i Skåne säger de och i kväll känns det mycket bra att checka in på Stadshotellet, kanske euforiskt. Jag ringde och bokade från Östra stranden. Vespan får tyvärr tillbringa natten fastlåst på baksidan och jag tilldelas ”20-talsrummet”, klassiskt inrett, vilket passar då jag tagit med en biografi i pocket om F Scott Fitzgerald, ”Paradise lost”.
I duschen känns det stelt men kroppen mjuknar lite och jag sätter mig sedan vid det öppna fönstret och ser ut mot det gamla torget. Detta är verkligen att resa. Jag borde ta ett glas whisky eller två nu men har valt bort allt sådant eftersom denna färd känns så betydelsefull. Jag klär mig och går ut i skymningen. Det är något speciellt med små städer i sommarkväll.
Hotellets matsal är en pub. Jag beställer en schnitzel. Övriga gäster är en barnfamilj, två danska gästarbetare och ett äldre par som äter fish and chips. När jag ätit klart störtar en känd musikprofil från sjuttiotalets Göteborg in med en gitarr i hand men han spelar ingenting. Han förklarar för mig hur jag på säkraste sätt tar mig över Hallandsåsen i morgon.
Den gamla vägen går strax öster om motorvägen. Högst upp på åsen kan jag se den fruktansvärda trafiken intill. Hur kan människor färdas så?
Under nerfärd glider den ena skånelängan efter den andra förbi. Folk bor bra i Skåne. I byn kör jag förbi världsberömda Margaretetorps Värdshus där jag aldrig varit men alltid känt till. Jag har tänkt mig en klassisk kro-byggnad men stället ser ut som Beverly Hills Hotel, kanske till och med större, med fler byggnader, i samma rosa färgskala eftersom jag varit på Beverly Hills Hotel och kan jämföra.
Landskapet ligger nu öppet ner mot Ängelholm. Raka och fina vägar. Gårdarna är som öar ute på fälten, omgärdade av träd och buskar mot vinden, som medeltida slott när alla grannar tillhörde andra ätter och alla var fiender. Vägskyltarna möter som ett dis i det tunna ljuset, jag kanske skulle gjort starroperationen före sommaren men en människa hinner inte med allting på samma gång eller hur och det går så långsamt att jag hinner läsa klart och tydligt.
Här stod jag många gånger och liftade i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Vi var tjogtals liftare under somrarna, nytillkomna fick ställa sig sist i kön
Havet skymtar. Det var mulet i morse men nu öppnar sig himlen i väster. Jag fortsätter förbi flygplatsen mot Helsingborg. Jag vill inte stanna just nu. Jag tankade i Laholm. Några motorcyklister möter jag, de gör den vanliga hälsningen med armen, jag gör den förstås när jag är ute på vägarna med min Triumph, vi är en enda familj och här hälsar de trots att jag kör en skoter. Det är storsint.
Hasslarp ser ut att ha varit en stilig by en gång, med värdshus och allt. En paradgata som jag kör på nu. En anständig ingång till Helsingborg strax söderut. Men Hasslarp gick mot sämre tider och tomma butikslokaler glor ut mot vägen där pappersark driver i vinden. Vad hände? Jag tänker fortfarande på det när jag fortsätter Västkustvägen genom Fleninge och kommer till Helsingborgs norra utkanter vid Väla där storhetsvansinnet badar i solskenet: ett köpcentrum lika stort som gamla Helsingborgs hela yta. Det var detta som blev Hasslarps förfall.
I en annan tid kände jag detta område som ett jättelikt fält, med den gamla riksvägens utfart norrut. Här stod jag många gånger och liftade i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Vi var tjogtals liftare under somrarna, nytillkomna fick ställa sig sist i kön. Fick man ingen lift den dagen var det bara att gå ner till Villa Thalassa som var STF:s vandrarhem då.
Det tar mig en timme att leta mig igenom Väla och komma ner i själva stan. Planen är att köra förbi färjeterminalen och fortsätta söderut mot Råå. Men detta är belägrad stad, som i Varberg, och Göteborg, uppgrävt överallt, omskyltningar, felskyltningar, återvändsgränder. Sådana smällar får den ta som inte vill susa förbi alltihop ute på E6. Fördelen är att jag upptäcker några intressanta restauranger för senare besök, och det gamla tingshuset dit jag var utsänd som nybakad journalist i januari 1979.
I Landskrona har jag varit en gång tidigare, 1975 på sedvanlig hatmatch mellan Landskrona BoIS och Malmö FF. I centrum är det första gången för mig, en gammal stadskärna och jag sitter på torget och äter en kebab från Kebab King och samtalar med en äldre herre som alltid bott här. Jag berättar att jag ska köra ner vespan till min dotter som flyttat till Malmö. Varför flyttade hon inte hit? säger han och förklarar sedan var jag ska ta mig över motorvägen och senare tillbaka igen för att komma vidare på småvägar mot söder. Sedan finns det bara ett hinder till och det är Löddeköpinge, säger han.
Löddeköpinge är inget hinder. Över E6, parallellt ett par kilometer, över igen mot Bjärred. Jag kör i gammalt land, har ju gjort det sedan avfärd från Göteborg. Det känns som för tio dagar sedan. Detta är min barndoms land.
Solen rinner ner som honung över Lommabukten. Havet är närmare vägen än någon gång under resan. Att få uppleva det här. Nu kommer Lomma och jag är enligt min karta garanterad fri resa in i Malmö i detta lugn.
Men Lommavägen mynnar i bindgalna E6. Från dåtid till framtid på tio sekunder. Jag lyckas kryssa in mellan två tjutande road trains och håller mig där till första avtag. Det leder till ett enormt hamnområde; berg av containrar, avfallsanläggningar, kontorsbyggnader. Kilometerlånga korsmönster av vägar som leder till ingenstans när jag kör dem fram och tillbaka. Mobilen är utslagen, sannolikt av främmande makt. Till slut skymtar jag Turning Torso västerut och det blir mitt ledmärke ut härifrån, fyrtiofem minuter efter att jag kom in i helvetet.
I Västra hamnen parkerar jag utanför Kristinas hus. När hon kommer ut med ett leende som också är mitt sjunker jag ner på ett knä och gör en gest och säger ”ett styck vespa levererad”. Hon skrattar och hjälper mig upp.
Läs fler essäer och läs mer om böcker
