Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har inga minnen av att mina föräldrar någonsin hjälpte mig med en läxa när jag var liten. Det känns som en urbild från en barndom – en mamma eller pappa vid ett för litet skrivbord med sitt barn, tystnad, stillhet, kontakt, ömhet, en pappa rufsar sonen över kalufsen när han klarat en knivig uppgift – men i mitt fall inträffade det aldrig.
Jag satt alltid själv och kämpade med de där sakerna. Barndomen var en enda lång ensamhet inne på pojkrummet, man låg i sängen och på skrivbordet fanns en uppslagen fysikbok där formlerna glimmade fram på sidorna, vansinniga satser, helt hysteriskt obegripliga.
Nu är det andra tider, läget är nu det rakt motsatta: Jag har inga minnen av att en dag passerat utan att jag på något sätt hjälpt något av mina barn med en läxa. Det är så jag tillbringar mina kvällar som vuxen, vid ett för litet skrivbord, med en son eller en dotter, böjd över en uppgift som ska lämnas in. Man kunde tro att det handlar om kompensation, att jag inte vill att min barndoms ensamhet ska upprepas, men sanningen är att jag inte har något val, läxhjälp är numera ett krav från skolan. ”Sitt med ditt barn”, säger de. ”Läs med ditt barn”, uppmanar de. Och då gör jag det.
Självhatet, jag vill skrika, kasta datorn i väggen, jag vill ut ur min kropp. Det är sorgligt, men sant: Min dotter sitter där med ett vrak
Utan statistik: varför har läxorna fördubblats, förtripplats sedan jag var barn? Halva arbetet ska numera göras hemma, och föräldrarna antas vara inte bara närvarande utan direkt delaktiga. Detta är den stora förändringen: Skolan räknar numera med föräldrar som en extra resurs i barnens skolgång.
Är inte det orättvist, mot barnen? Är inte det oschyst att barnens skolgång avgörs av hur bra eller dåliga deras föräldrar är på pedagogik? Det innebär ju att alla barn inte får samma chans.
I mitt fall är det tydligt vad som sker. Jag sätter mig med min dotter inför ett prov i fysik, och jag ber henne ta fram boken, och hon skrattar till, någon sådan finns förstås inte, har inte funnits i svensk skola på ett decennium, allt finns på nätet, instuderingsfrågor finns på nätet, en power point med slides från lektionerna finns på nätet, vi sitter framför en skärm, och jag tittar på formlerna för acceleration och gravitation, och då kommer allt tillbaka, den där hjälplösheten inför exakt dessa formler som jag kände för 35 år sen, känslan av värdelöshet när jag ingenting förstod, och låsningen blir då enorm, den blir rent fysisk, känslan av att ha en dotter intill som ingenting förstår och insikten: jag förstår ännu mindre än hon. Självhatet, jag vill skrika, kasta datorn i väggen, jag vill ut ur min kropp. Det är sorgligt, men sant: Min dotter sitter där med ett vrak. Ett vrak och en idiot ska guida henne i skolan, ska vara resursen som gör att hon får bra betyg.
Är detta verkligen rättvist mot mina barn, att deras skolgång hänger på min egen värdelöshet?
När vi till slut ger upp och jag säger till min dotter att jag faktiskt inte kan, att jag inte vet hur man gör, och vi packar ihop och jag försöker lugna mer mig i ett varmt bad, så frågar jag mig: är detta verkligen rättvist mot mina barn, att deras skolgång hänger på min egen värdelöshet? Och hur många fler finns det där ute som är som jag? Hur många föräldrar brottas inte med livet på olika sätt, föräldrar som jobbar mycket, som är sjuka, som lider av psykisk ohälsa, som har diagnoser – som av olika anledningar helt enkelt inte kan hjälpa sina barn?
Är inte det här upplägget orättvist mot barnen? Är det inte helt enkelt ett demokratiproblem?
Läs fler krönikor av Alex Schulman:
”Jag lägger ner skrivandet – jag ska bli julbordskung”
”Jag frågar henne om mitt pass – då brakar helvetet löst”
”Jag straffar min mamma genom att aldrig besöka hennes grav”
