Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I liftkön kunde man ibland se dem, föräldrarna med barn som faktiskt kunde åka skidor. En mamma som inte behövde staga upp sin lilla pojke eller trösta sin lifträdda flicka. De verkade så harmoniska, de där familjerna.
Jag hamnade bredvid dem ibland i soffliftarna, de hade vuxna samtal, gjorde planer över rutterna, pekade med stavarna, ska vi dra över till det systemet, och sedan ner i den röda backen, och vill du ha en klementin, jag har en i ryggsäcken. Jag såg dem sen i backen, iväg for de. Lyckliga familjen, perfekta familjen. En mamma och en pappa som snitsigt tog sig ner utan att för en sekund behöva fundera över om ett av barnen behövde dras upp ur en driva.
Ibland stod jag inte ut med att ens titta på dem, de var outhärdliga, men andra gånger framkallade de en längtan inom mig, de familjerna blev en målbild. De hade verkligen kommit över på andra sidan, tagit sig igenom skiten.
En gång ska man väl själv hamna där, så måste det väl bli, om vi bara kämpar på ytterligare något år, så kunde jag tänka när jag stod där i backen, fast i något som inte kan beskrivas som något annat än ett helvete på jorden, med ännu ett skrikande barn som ramlat och som spottade snö ur munnen och skidorna och stavarna som stod som plockepinn i backen, och gråten och skriken gick över dalen. Jag vet inte hur många gånger jag tagit av mig skidorna och vandrat upp för berget för att hämta en jävla stav. 200 gånger? 300 gånger? Jag tänkte: Någon gång måste väl den här mardrömmen ta slut? En dag är väl också vi den lyckliga familjen?
Jag blir nästan full i skratt när jag tänker på det. Vilken jävla vändning
Men det kändes alltid så långt borta. Andra tankar letade sig in. Att ett barn kan sakna balans på det här sättet, det ska inte kunna gå. Varför finns det inte en enda muskel på det här barnet som fungerar på rätt sätt, hur är det ens möjligt? Att det kan göra så ont i sin egen kropp att lotsa ett icke skidkunnigt barn nerför en backe. Att ett ramlat barn kan väga så mycket. Att det är så tungt att dra upp det.
Det har varit långa år, säsong efter säsong där vi stått i barnspillror och försökt vända ett ben åt rätt håll och sett ännu en perfekt familj passera, svish svish, hur de tittade med milda leenden mot oss innan de var borta, på väg till nästa system.
Så under nyårshelgen, under en resa till Åre, så kom vi då slutligen fram. Efter sju års hopplöshet – barnen stod äntligen på egna ben. Ingen grät i liftkön, ingen behövde hålla i en vuxens stav för att stå rakt på skidorna, inget plockepinn i backen. Vi var på andra sidan.
Och det var då det inträffade, precis när lyckan stod för dörren, det var så fullständigt överraskande, och jag blir nästan full i skratt när jag tänker på det. Vilken jävla vändning!
För den som fått korn på monotonin i utförsåkning finns ingen väg tillbaka
Där satt vi i soffliften, perfekta familjen, pekade med stavarna mot backar vi skulle ta oss an. Och vi åkte. Och satte oss i en annan lift. Och då kom den smygande: tristessen. Den här rätt brutala insikten om vad skidsemestrar alltså går ut på: att åka ner för en backe. Och sedan upp. Och sedan ner. Och upp igen. Om och om igen. Insikten att: Det är ju – ingenting.
För den som fått korn på monotonin i utförsåkning finns ingen väg tillbaka.
Det var så fascinerande, att det var först när ingen ramlade som vi insåg hur tradigt det var, hur tjatigt det var, hur fördummande, förslöande, hur idiotiskt, det var först när inget barn behövde hjälp som vi som vi förstod att utförsåkning är det tråkigaste en människa kan göra, det var först där – när vi kommit över på andra – som insåg att vi gjort vår sista resa till fjällen.
Läs fler krönikor av Alex Schulman:
”Vi kommer att prata om årets julkalender i decennier”
”Till slut har min fru lyckats utrota min pappas jultraditioner”
