”Jag hatar människorna och alla deras feromoner. Jag har ingen mage, men om jag hade det skulle jag kräkas”.
Murderbots vämjelse inför människornas mjuka värden står honom upp i den artificiella halsen.
Han är en SecUnit, en AI-driven android av Robocop-typ vars uppdrag är att skydda människor och alltid göra som han blir tillsagd. Vilket han också gjorde fram till dess att han lyckades hacka sin egen mjukvara: den ”styrmodul” som ska se till att han följer order, och inte utvecklar egna känslor. De senare börjar så sakteliga gro i den lätt infantila roboten, som gillar att kalla sig själv för ”Murderbot”, eftersom det låter coolt.
När han ska agera livvakt för ett forskarlag på en geologisk exkursion på en avlägsen planet, tvingas han fajtas med gigantiska tusenfotingar och sedermera även andra robotsoldater, utsända av det onda företaget Corporation Rim.
När Murderbots heltäckande hjälm viks undan tittar Alexander Skarsgårds nuna fram, och han visar sig vara helt rätt i rollen. Mycket komik alstras i den starka kontrasten mellan androidens sarkastiska berättarröst och skådespelarens stilsäkert nollställda uppsyn.
Den yttre konflikten är dystopisk bulkvara, där de rovkapitalistiska företagen, inte politiker, styr universum (vilket nuförtiden tyvärr inte längre är sci-fi) och där den lilla människan hukar under en repressiv regim (som i ”Robocop”, ”Blade runner”, ”Total recall” m fl).
Det är väl inte helt befängt att läsa in det pågående kulturkriget mellan Maga och wokeismen här
Men här finns ett humanistiskt alternativ. Forskarlaget som Murderbot jobbar för, tillhör nämligen det närliggande (bara något maskhål bort) samhället Preservation Alliance – och där gillar man inkludering och skriver samtyckesavtal före sex. Friktionen mellan de vitt skilda ideologierna blir allt större och det är väl inte helt befängt att läsa in det pågående kulturkriget mellan Maga och wokeismen här (Martha Wells romanserie, som står som förlaga, inleddes 2017, under president Trumps första runda i Vita huset).
Serieskaparna Paul och Chris Weitz (”Om en pojke”, ”Rouge one”) ger oss en i grunden gladlynt dystopi, med en hel del fyndiga infall och indirekta kommentarer om vår egen samtid. Inte helt olikt tv-serien ”Fallout” med Ella Purnell – även om den hade ett klart mer eggande världsbygge och finurligare produktionsdesign.
Den plastigare ”Murderbot” lider i längden av en begränsad story som står och stampar lite för länge vid konflikten mellan människa och intelligent maskin. ”Murderbot” är på så sätt en lätt satirisk åskådliggörande av den senare tidens alla yrvakna artiklar om AI-teknikens eventuella hot mot mänskligheten. Intressant och aktuellt, så klart, men i längden småtjatigt:
”Kan vi lita på SecUnit?” När frågan ställs för femtielfte gången slokar intresset. Men så klämmer jag också i mig de tio avsnitten på några få dagar; om man bara har tillgång till ett avsnitt i veckan blir nog inte upprepningen lika frustrerande.
Å andra sidan har den tunna berättelsen i ”Murderbot” inte riktigt den självklara dragningskraft som behövs för att fjättra publiken i tio veckor.
Lite rogivande är ändå vetskapen att vi inte behöver vara rädda för AI, bara för dem som kontrollerar den. Serien avslöjar också det som jag alltid har misstänkt, att bakom ChatGPT:s artiga fasad pulserar ett svart hål av hån.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin
