Leif Zern har rätt: dagens litteraturkritik genomsyras av sentiment (DN 28/4). Problemet är dock inte känslorna per se, utan att de fälls så omdömeslöst.
Formuleringen ”boken rörde mig till tårar” blir bara begriplig, eller rättare sagt logisk, om kritikern förmår förmedla varför, översätta upplevelsen till något allmängiltigt. Att ta det kritiska uppdraget på allvar är att ha tålamod och visa verket omsorg.
När allt kommer omkring bör vi vara på vakt mot känslor, särskilt i dagens samhälle där uppmärksamhetsekonomin kretsar kring reflexmässiga reaktioner. Känslor är situationsbundna. De kan avtäcka dolda sanningar, men de kan även manipulera och grumla. Att läsa noggrant, menar Italo Calvino i ”Om en vinternatt en resande”, är att både vara mottaglig för effekten av det osynliga mummel som verket ger ifrån sig och kunna notera dess dolda intention. ”Läsning handlar därför om att vara omedveten och medveten på samma gång.”
När Zern berör den sentimentala vändningen inom litteraturkritiken anar han en kris. Han identifierar mycket riktigt symtomen, men säger lite om dess sjukdomshistoria.
Utvecklingen är oroande, för med ett ökat tempo och minskande resurser finns ingen plats för eftertanke. Under press krymper litteraturkritikerns tålamod och omsorg
De senaste tjugo åren har det skett stora nedskärningar inom utbildningsväsendet, framför allt inom humaniora, samtidigt som kultur- och mediesektorn befinner sig under hårt ekonomiskt tryck. Utvecklingen är oroande, för med ett ökat tempo och minskande resurser finns ingen plats för eftertanke. Under press krymper litteraturkritikerns tålamod och omsorg.
När litteratursociologen John Guillory diskuterar sjukdomsbilden i ”Professing criticism” (2022) beskriver han den i termer av ”deterrorialisering”. Förhandlandet av litterärt värde, menar han, sker numera på andra kunskapsarenor än på kultursidor och litteraturvetenskapliga institutioner: tv-soffor, festivaler, mässor, kommentarsfält, bloggar, poddar, författarscener, prisnämnder.
Dagens litteraturkritiker har mindre tid och sämre kompetens för att på allvar engagera sig i verket
Guillory talar om en ”avprofessionalisering”. Det låter krasst och fördomsfullt, men det han menar är att kritikerrollen är i upplösning. Dagens litteraturkritiker har mindre tid och sämre kompetens för att på allvar engagera sig i verket. De är med Guillorys ord ”amatörer”. De följer inte sällan en marknadsmässig logik och skriver för sitt varumärke. De använder ett privat och emotionellt laddat tilltal för att få klick, för att nå den breda massan, den vanliga läsaren som snarare än att söka bildning eller estetisk tillfredsställelse, läser böcker för att koppla av, skratta och, ja, gråta.
Ordet kris är lika problematiskt som utnött. Ser vi till etymologin är det knappast applicerbart på det som sker. I antik grekisk medicin användes begreppet krísis för att beskriva den avgörande punkten i ett sjukdomsförlopp, stunden då det avgörs om patienten tillfrisknar eller dör. Men litteraturkritiken är inte döende, den är bara stadd i förändring.
För litteraturkritikern är det däremot annorlunda. Här är läget allvarligt. Det omsorgsfulla, seriösa samtalet om litteratur håller på att tyna bort, institutionellt som materiellt. Det är inte nödvändigtvis en kris i dramatisk bemärkelse, men ett skifte där vi borde fråga oss vad det är vi förlorar.
Leif Zern: Gråt inga tårar för min skull
