Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Med drömmar om en framtid i FN for en ung Lill Gefvert till USA för studier. Hon ville förändring, göra skillnad under en tid då det kalla kriget var som hetast och rasåtskillnaden ännu var högst påtaglig.
Tiden – och kärleken – ville annorlunda. Långt borta från barndomen i Medelpads Fränsta, efter föräldrarnas smärtsamma skilsmässa, ett självmordsförsök och flytt till Stockholm sögs hon i stället upp av ett virvlande amerikanskt nöjesliv.
Under namnet Alexandra – givet av en pojkvän som tyckte det var ett vackrare namn än Lill – återvände hon till Stockholm med sin första man Noël Charles från Barbados och öppnade nattklubben Alexandras. Först på Strand som paret fick lämna omgående – rasism fanns även här. Sedan på Biblioteksgatan, där köerna snart växte enligt tidens beprövade modell.
Allt detta kan man pussla ihop av Olivia Kastebrings dokumentärfilm, som ingalunda berättas linjärt från a till ö. Medan hon hjälper Alexandra med manikyren – här möter vi en kvinna som är noggrann med sitt yttre inför varje möte med omvärlden – skildras också livet efter 1988 då nattklubbsdriften upphörde.
För Alexandra fanns ett helt annat liv efter detta. Avgörande blev hennes mammas stroke. I stället för kändisgarnerat klubbliv – några av dem tar till orda här – skapade hon föreningen 1,6 miljoner, numera 2,6 miljoner, tillägnad arbetet för kvinnors hälsa, som hon fann starkt underfinansierat.
Det är ett brokigt liv Kastebring (som tidigare gjort ”Silvana. Väck mig när ni vaknat”) snuddar vid, präglat av Alexandra själv: hennes kända ovilja att visa sig sårbar, att vara beroende av andras hjälp i en numera närmast total blindhet, drabbad av både grön starr och glaukom.
Sorgen efter sin andra man Anders Gustrin som dog i sjukdom och deras gemensamma misslyckade investeringar på Gotland berörs helt flyktigt, däremot dröjer kameran mycket vid kärleksyttringarna och stödet från hennes tredje och nuvarande make Bengt von Hofsten.
Bilden av denna Alexandra som tonar fram är en imponerande kvinnlig entreprenör (enligt dagens gråare terminologi) som inte ger sig i första taget, kanske allra mest fångat när hon tillsammans med Bengt tar sig fram genom en stenig, regnig och snårbevuxen svensk skogsmark, med gåstavarna i ett fast grepp. Eller när hon under ett ihärdigt höstregn utropar ”jag går hem nu” och själv vandrar iväg längs en skogsväg.
Man kan klaga över att en del förvisso utelämnats, som de fortfarande täta familjebanden till och vintervistelserna på Barbados – förutom då Alexandras titel som honorärkonsul för öriket.
Jag har dock svårt att förlika mig med den ödesmättade musiken. Den dånar fram liksom helt apropå oavsett vilken annan känsla bilderna förmedlar. Det är som om man inte till något pris vill framstå som sentimental. Måhända motiverat av titelpersonens egen ovilja mot känslosamhet, men bruket av musiken stjäl dessvärre alltför många av nyanserna i filmens annars lyhörda porträttkonst.
Se mer. Tre andra svenska porträttdokumentärer: ”Jag är Ingrid” (2015), ”Världens vackraste pojke” (2021) och ”Filmen om Siw” (2025).
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN.
Alexandra Charles: ”Jag var så kär i den pojken, att förlora honom blev droppen”
