För tio år sedan skrev den då relativt nye påven Franciskus sin encyklika, ett finare ord för ett formellt och väldigt långt officiellt brev, om klimatkrisen.
”Vi står inte inför två separata kriser, den ena en miljökris och den andra en social kris, utan snarare står vi inför en komplex kris som är både social och miljömässig”, skrev han.
”För att nå en lösning krävs en integrerad inställning till att bekämpa fattigdom, återupprätta värdighet för de utestängda och samtidigt skydda naturen.”
Det var våren före vintern som skulle ge Parisavtalet, där världens länder kom överens om att hålla temperaturökningen under två grader Celsius – och att sträva efter att den ska begränsas till 1,5 grader.
Och det var en tid där det fortfarande var möjligt att bygga en global politisk överenskommelse på just de grundstenar som också påven hade formulerat i sitt brev:
Allt hänger ihop. Klimat- och miljökriserna grundar sig på rika länders exploatering av människor och natur i fattigare länder. Och de som drabbas hårdast och tidigast av utsläppens konsekvenser är oftast de individer och länder som har bidragit minst till skadan.
I själva kärnan av Parisavtalet placerades rättviseprincipen och utgångspunkten att de stater som har bäst förutsättningar att ställa om, måste gå före.
Sedan påven skrev sitt brev har utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka. DN:s Sverker Lenas rapporterade i förra veckan om hur halten koldioxid i atmosfären hade legat över 430 miljondelar i hela fem dagar i rad – ett skrämmande rekord. Professor James Hansen pekar ut 350 miljondelar som den ”säkra nivån” för mänskligheten. Den gränsen passerades i slutet av 1980-talet.
I förra veckan avslöjade också DN:s reporter Lisa Röstlund hur ett nätverk av fredliga klimataktivister växer fram över myndighetsgränserna i Sverige. De håller låg profil och är rädda för att råka illa ut för sitt engagemang.
– Det är absurt när man tänker på det, sa en kvinna.
– Att vi känner att vi måste gömma oss, för att vi kämpar för att våra barn och barnbarn ska ha en planet som säkert går att leva på. Men så är den allmänna stämningen just nu.
I ett uttalande skriver ledarna för årets klimatmöte i Brasilien, COP30, att påven Franciskus ”levde som han lärde inte bara genom att visa mänsklig värdighet, respekt och acceptans, utan även som klimataktivist, som försvarare av naturen, skogarna, ursprungsbefolkningarna och de traditionella samhällena.”
Men påven har också visat sitt stöd för civila i bland annat Sudan, Kongo – och Palestina. Nästan varje kväll sedan den 7 oktober 2023 har påven ringt till den katolska församlingen i Gaza. Han har frågat hur de har det, vad de har fått att äta. Givit dem tröst. Det sista samtalet kom i lördags, dagen innan han i sitt sista tal uppmanade Israel och Hamas att ”utlysa eldupphör, släppa gisslan och komma till undsättning för ett svältande folk som strävar efter en framtid i fred.” Tidigare har han sagt att han tycker att Israel bör utredas för folkmord.
Så vad händer när påve Franciskus röst har tystnat? Kanske finns svaret i den rörelse han var en del av – och då tänker jag inte på den katolska kyrkan, utan på klimatrörelsen. Världen över integreras nu miljö- och klimataktivismen med människorättsaktivismen. Baserat på samma grundläggande insikt som tycks ha lett påven i hans kall: att allt hänger ihop.
”Vad är det för mening med att finna en värld som är grön om rötterna är dränkta i blod?” sa den palestinsk-amerikanska poeten Tariq Luthun under en demonstration vid klimatmötet i Dubai i december 2023.
På en banderoll bakom honom gick det att läsa:
”No climate justice without human rights.”
Läs mer:
Påven till Greta Thunberg: ”Carry on, Greta!”
Extremt höga halter av koldioxid – forskare varnar för klimatets framtid
Hemligt nätverk av klimatengagerade växer inom myndigheter: ”Många känner oro”
