En medarbetare i Donald Trumps första administration beskrev sakpolitiska diskussioner med presidenten som att jaga en ekorre runt i en trädgård. När jag hörde liknelsen första gången fnös jag uppgivet. Världens mäktigaste man, helt oförmögen att fokusera. Men så insåg jag långsamt: den där ekorren, den känner jag igen.
Uppmärksamhet, skriver poeten Patricia Lockwood, är själen som förbrukar en själv. Var vi placerar vår uppmärksamhet är, helt enkelt, hur vi lever våra liv. I den algoritmiska skog som kallas vår samtid hoppar den, likt ekorren, från skärm till skärm, app till app, och gnager sönder allt som kan kallas koncentrationsförmåga. Det är en själslig förskingring som är populär att problematisera.
Socialpsykologen Jonathan Haidts omtalade bok, ”Den ängsliga generationen”, och trenden ”rawdogging” – en tillvaro utan skärmar – är bara två exempel som tar fasta på den mentala avtrubbning som beslöjar vår vardag.
Välsignad vare den som går skonad från frontallobens flipperspel!
Trots from skärmtidsransonering är jag själv inte en av de utvalda. Så i somras tog jag saken i egna händer. På centret för Vipassanameditation i Ödeshög skulle jag under tio dagar vakna klockan 04 och meditera i omkring tio timmar, utan kontakt med min omgivning eller omvärld.
Vi fick inte springa, avråddes från att stretcha. Med masochistisk spänning undrade jag vad som skulle ligga på medvetandets botten, när förströelsens moln skingrats
Vi var omkring 100 obekanta personer, sammanförda i ett (o)socialt experiment. Förbjuden var inte bara all social interaktion, utan även teknologi, böcker och skrivverktyg. Vi fick inte springa, avråddes från att stretcha. Med masochistisk spänning undrade jag vad som skulle ligga på medvetandets botten, när förströelsens moln skingrats.
Meditationens teoretiska grund lovade ett inre väderomslag. Tesen var att sinnesintryck skapar kroppsförnimmelser, vilkas gemensamma nämnare är anicca, obeständighet. Mänskligt lidande, fick vi lära oss, härstammar från blinda reaktioner på dessa förnimmelser. Reaktionerna utvecklas till ett ekorrhjul av begär efter välbehag eller motvilja mot smärta. Målet var därför sinnesjämvikt, att observera snarare än att reagera.
Där satt vi, dagarna i ända, och observerade våra kroppsförnimmelser. Oj, nu kliade det på näsan, aj, där krampade en vad.
”Bhavatu sabba mangalam”, ljöd plötsligt ur högtalaren. Må alla varelser vara lyckliga. Jo tack. ”Sadhu, sadhu, sadhu”, fick den hängivne meditatören svara. Vi håller med. Det markerade meditationens slut.
Här var en brokig skara män. Människor som skulle visa sig vara danska förskollärare, brittiska läkare och iranska ingenjörer, förenades nu främst i en överrepresentation av ringar i öronen.
Kvinnorna såg vi inte mycket av. I sann klosteranda var könen åtskilda. Vägen till upplysning tillät inte en tillstymmelse av distraktion.
Måltiderna – två till antalet, den sista serverad klockan 11 – blev därför dagens händelse, ett tidsfördriv som inte gick att runda. I kön till den vegetariska lunchen öppnade sig ett grönbete av stimulans, oj så spännande allt var. Så fick man sin mat och nyfikenhetens fönster slog igen. Med ansiktet mot en vägg åt vi girigt upp, till ljudet av klinkande bestick.
Redan 1985 skrev medieteoretikern Neil Postman profetiskt om hur tv:ns intåg i samhället skulle destabilisera både informationsspridning och demokratisk diskurs. Det var på många sätt Postmans idé om ”Underhållning till döds” som vi rymde från, där på den östgötska landsbygden. Ändå fick hans boktitel här sin invers.
Min bordsgranne, en dansk ingenjörsstudent, reste sig redan under den andra dagens morgonmeditation. Sedan såg jag honom inte mer
Ja, när alla abstraktioner utraderats tycktes tristessen olidlig, nästintill dödlig. Min bordsgranne, en dansk ingenjörsstudent, reste sig redan under den andra dagens morgonmeditation. Sedan såg jag honom inte mer. Dag åtta hade ytterligare sex personer fallit av.
Avhoppen fick det att kännas som ”Hungerspelen”, men det var svårt att skuldbelägga smitarna. När allt fluff försvann var det en sak som tornade upp sig på mitt medvetandes golv: fysisk smärta. Ryggen förvandlades till ett neurologiskt minfält. Jag tickade som en bomb, svettades ymnigt, visst fan grät jag också. Att kursen var gratis framstod som ett bedrägeri när kroppen höll på att detonera.
Jag balanserade önskan om att hoppa av med att förbanna mig själv som inte klarade tio dagars djupandning. Fantasier om att, likt Katniss Everdeen, sträcka tre fingrar i luften och starta en revolution, hejdade jag snabbt. Anicca, sa jag för mig själv, anicca.
Ändå nådde dagarna alltid sitt slut. Då var det dags för ett bandat föredrag av Rörelsens starke man, SN Goenka, vars inspelningar guidade oss genom kursen. På en kudde satt han, vår enda kontakt med yttre världen, och orerade karismatiskt. Likt alla auktoritära ledare, tänkte jag förbjudet.
”Universell sanning” – anicca! – var en sådan frekvent referens att jag kände mig manad att kalla in Åsa Wikforss, om så i lotusställning, för en faktagranskning
Föredragen var en kavalkad av stora ord och konstateranden, varvat med rövarhistorier om Buddha. Här skulle minsann ”sinnet renas” och ”egot upplösas”, ja endast genom denna ”underbara” lära kunde vi bli ”befriade”.
En sons sorg över sin avlidne far bagatelliserades som obefogad, alla ska vi ju dö. Romantisk kärlek, den existerade inte. ”Universell sanning” – anicca! – var en sådan frekvent referens att jag kände mig manad att kalla in Åsa Wikforss, om så i lotusställning, för en faktagranskning.
Det enda man behövde om man var olycklig tycktes vara denna meditationsteknik. Jag tänkte på rasmassorna i Gaza.
Till slut kom sista dagen. Vi fick börja prata. Med smilgropar i höjd med ögonbrynen smaskade jag i mig varenda konversation, fullständigt slickade rent samtalens tallrik.
Upplevelsen av att ha genomfört en mental Ironman var inte bara min. Efter sista dagens ”kärleksmeditation” frågade jag skämtsamt min rumskamrat, en medelålders man i byggbranschen, om han kände kärlekens vibrationer i bröstet. ”Jag kände pain in my ass”, svarade han. Vid kursens slut skulle han genast ta sig till puben och där skulle han sitta tills sambon fick bära honom hem. Ärligheten var, ironiskt nog, befriande.
Nu var det nära. Bhavatu sabba mangalam. Hej då.
Dagen för hemkomst hade en nära vän födelsedagsfest. Efter inledande intrycksterror, hanterad ungefär som en hundvalp på nyårsafton, hamnade jag i ett samtal med en bekant. Hon pratade, jag lyssnade. Jag var där, ett krispigt litet väsen som inte förspillde en droppe av min uppmärksamhet. Som om jag gjort en invändig ombyggnation kunde alla intryck mjukt landa på en liten inre avsats. Där tilläts jag att observera och ledigt bemöta dem.
Så prasslade det till i busken bakom min vän. Instinktivt for min blick dit. Det hade varit en lång dag, långa tio dagar. Ekorren satt på en krokig gren och mötte hastigt min blick. Den rynkade på näsan, markerade sin närvaro, och skuttade lättsamt tillbaka in i grönskan.
Läs mer:
Martin Gelin: Nu flyr allt fler unga från internet till verkligheten
Leonidas Aretakis: Är yoga verkligen en fascistisk konspiration?
