Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
De bästa dör i krig, konstaterade Nordahl Grieg helt logiskt. De som är modigast och mest idealistiska offrar sig, medan ”de näst bästa”, de kompetenta och vardagliga, överlever. Det gäller inte bara krig utan även konst. I Pusjkins minidrama ”Salieri och Mozart”, som Peter Shaffer utvecklade till den världsberömda 80-talssuccén ”Amadeus”, blir geniet till och med mördat av den avundsjuka medelmåttan.
Det ödesdigra mötet mellan Josef II:s hovkompositör och det valpiga geniet från Salzburg krossar den äldre mannens självbild och världsbild. Ju mer han hör av Mozarts musik, desto mer börjar han hata Gud, som valt en så ovärdig och barnslig figur som sitt instrument på jorden.
Dramat är detsamma, men tv-serier nyanserar, på gott och ont. Paul Bettany, som oftast ror iland svåra roller (vilket alltid gör en lite förvånad), får inte riktigt fatt i sin Salieri, kanske alltför medveten om att ingen som har sett Milos Formans filmversion kan utplåna minnet av F. Murray Abraham i rollen.
I tv-dramer kan man inte heller forma berättelsen lika hårt kring en huvudperson. Mozart kan inte bara skildras utifrån Salieris perspektiv, som en ”vulgär varelse”, han måste bli en karaktär i egen rätt. Sharps distinkta Mozart är tydligt traumatiserad av sin mammas död, sin uppväxt som kringresande underbarn och sin pappa Leopolds stenhårda drillning. Han är inte heller fullt så naiv som rollfiguren brukar vara.
Han vet, som vilken rockstjärna som helst, att han är exceptionell och att det inte bara väcker värme och sympati från omgivningen. Vi får följa honom genom sorgen efter hans första sons död och hur det tär på äktenskapet med Constanze. Gabrielle Creevy mer än kompletterar honom med sin lysande tolkning av fru Mozart. När hon sjunger makens mässa i c-moll, kulmen på deras sorgearbete, kan ingen värja sig.
Bettanys Salieri blir aldrig så storslaget småsint att man kan skratta åt hans (vårt) elände
Det har hänt saker på fyrtio år, både med kvinnosyn och med synen på genier. Serien känns uppfriskande modern utan att vara tillrättalagd. Men den emotionella realismen drar också undan mattan för en av dramats grundpelare: den ofrivilliga men oundvikliga identifikationen med Salieri. Här får man möjligheten att identifiera sig med Mozart i stället. Den chansen tar man ju direkt, och det är inte lika roligt. Bettanys Salieri blir aldrig så storslaget småsint att man kan skratta åt hans (vårt) elände.
Egentligen kanske någon som skriver fugor, variationer med till exempel J.S. Bachs meditativa oändlighetsperspektiv, skulle vara ett bättre ämne för en serie i fem delar. Formatet gör inte riktigt rättvisa åt superdramaturgen Mozarts branta bågar och mäktiga avslut. Det är svårt att hålla ett halvt verk i huvudet till sista avsnittet, när fraserna från de första satserna får sitt dramatiska svar.
I gengäld kommer karaktärerna närmare varandra och oss vanliga dödliga så här. När Mozart vill bli befriad från den obarmhärtiga inspiration som Salieri är beredd att döda för, smälter de, under ett ömt ögonblick, nästan samman för att läka sina hjärtan.
”Jag är medelmåttornas skyddshelgon”, mässar Salieri. ”Ni kan vända er till mig. Jag förlåter er.” Repliken har alltid drypt av megaloman sarkasm. Men när Bettany ser tv-tittaren rakt in i ögonen med sin snälla, vilsna blick verkar nåden plötsligt möjlig: Genierna är äntligen borta. Dags att förlåta varandra för att vi hade ihjäl dem och börja leva ut vår vanlighet.
Här är veckans bästa strömningstips
Läs fler film- och tv-recensioner
