Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Marco Rubio kände igen politikertypen: Donald Trump är precis som de ”starka män” som förstört Latinamerika de senaste decennierna, förklarade han för CNN. De här ledarna betraktar det som att folket är till för dem, inte tvärtom. Lagar och regler är ingenting för de här männen, förklarade Rubio.
Det var 2016.
I dag är han Trumps utrikesminister. Och när de tillsammans i helgen meddelade att Venezuelas självutnämnde president, Nicolás Maduro, tillfångatagits i en amerikansk specialoperation, upprepade Rubio de ord som tidigare varit en varning, men nu kom i form av en komplimang: Trump är inte som någon tidigare amerikansk president.
För 20 år sedan var Venezuela ett fantastiskt land, ”men de förstörde det”, sade Donald Trump framför pressuppbådet. Venezuelas ledarskikt använde makten till att göra sina vänner rika – och saboterade demokratin.
Ja, nog låter det bekant?
Även presidentens långa och bitvis obegripliga haranger om den egna förträffligheten bar på likheter med de tv-sända svadorna i ”Aló presidente” som tidigare kablats ut i Venezuela. Nyss var USA ett ”dött land, nu är vi det hetaste i hela världen”, sa Donald Trump från podiet, och utrikesministern höll med.
Venezuelas ledarskikt använde makten till att göra sina vänner rika – och saboterade demokratin. Låter det bekant?
Det behövdes uppenbarligen inte någon avancerad specialoperation för att kidnappa Rubio och hans ideal. Det räckte att ge honom ett jobb. Enligt flera källor ska han också ha varit pådrivande i insatsen just mot Maduro, och för att Trump nu ska rikta blicken mot Kuba. Diktatorerna som förpestat den del av värden som hans familj kommer ifrån ska äntligen få ta konsekvenserna.
Men sedan då? För Marco Rubios ambitioner med den här insatsen är inte nödvändigtvis desamma som Trumps.
USA gör det här för att värna nationens säkerhet och det venezolanska folkets frihet, säger Rubio nu i intervjuer.
”Vi har världens bästa oljeföretag på väg in”, jublar Trump.
Och när frågan om vem som ska efterträda Maduro kommer på tal säger utrikesministern att María Corina Machados, som nyss tilldelades Nobels fredspris, och vars inhoppare vann en tydlig majoritet i senaste valet, är fantastisk. Men det kommer tyvärr att dröja lite innan det blir val igen, menar han.
Presidentens svar är ett annat: hon är inte är tillräckligt ”respekterad” för jobbet. Enligt uppgifter till Washington Post är problemet i själva verket att hon fick det fredspris som Trump ansåg var hans.
Vad befolkningen i Venezuela vill? Det är inte Trump överdrivet intresserad av.
Är Marco Rubio säker på att han har kontroll över den eld han leker med? För om han nu vann en, snart kanske två, personliga segrar genom att bli av med hänsynslösa latinamerikanska ledare, vem hjälper han samtidigt till att föra fram? Och vad lämnar han efter sig?
Erkänner han, när han ska lägga sig för kvällen, att han om 20 år löper stor risk att se ut som de besuttna latinamerikanska ledare som tog vad de kunde, och lämnade misären åt andra? Som männen han sett som sin uppgift att bekämpa.
Bara att det den här gången inte handlar om någon med makt att förtrycka ett land, utan en värld.
Han löper stor risk att se ut som de besuttna latinamerikanska ledare som tog vad de kunde, och lämnade misären åt andra.
På flygplanet timmarna efter presskonferensen fick Trump, upprymd av sin egen triumf i Caracas, frågor om nästa steg. Det vore bra att fortsätta titta på Kuba och i Colombia – och ”vi behöver Grönland!” lade han till.
Han talar alltså om att inta ett annat Natoland.
Många i USA kommer i framtiden att behöva förklara hur de kunde vara så dumma att de lät sig fångas i Trumps fälla, sa Marco Rubio 2016. För ”det här kommer inte att sluta väl”.
Han hade inte fel.
Läs mer:
Ledare: Attacken på Venezuela är farlig för Trump – och oss andra
Amanda Sokolnicki: Lena Andersson förvanskar Stoltenbergs ord för att det passar hennes komplott
