Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Författaren och skribenten Lena Andersson tvärvänder. Efter att ha ägnat många år åt att varna för att samhällets mest lättkränkta typer ska få inflytande – ”woke”-vänstern – är budskapet plötsligt det motsatta. Det enda rimliga är att bejaka kränktheten.
Eller närmare bestämt: den ryska kränktheten.
Hon kan inte förstå varför Europa har valt att reta upp Vladimir Putin: ”När det i umgängeskretsen finns en snarstucken person som drivs av prestige och ärelystnad, som känner sig förnedrad och ständigt utsatt för oförrätter, då förhåller man sig till hans psyke… man låter bli att paradera framför honom med sina rättigheter”, förklarar hon (SvD 3/8).
När släktens besvärliga farbror efter den andra nubben ger sig på någon vid julbordet får alla andra helt enkelt titta ned för att det inte ska eskalera. Anpassa sig.
Vardagen och geopolitiken fungerar på så vis på samma sätt, tycker hon. Eller som hon senare utvecklar det i ”30 minuter”: Ukraina är granne med Ryssland, då får de helt enkelt ”acceptera sitt geografiska öde”.
På andra områden är Lena Andersson mer konsekvent: nästan varje resonemang handlar i dag om hur hon ser igenom vår tid. Därför kan man läsa teorier om vad som egentligen hände när Anna-Karin Hatt avgick och Lena Anderssons semester inte var så varm som klimatforskarna varnat för.
Och nu ger hon kriget samma behandling: Vad är det egentligen europeiska ledare vill åstadkomma när de säger att de ställer sig bakom Ukraina? Hon anar en komplott. Kanske handlar allt bara om att få till ett regimskifte i Ryssland? Annars hade ju Europa satt stopp för dödandet – genom att avsluta kriget.
Men för ”progressiva aktivister” spelar uppenbarligen inte liv någon roll, suckar hon. Så övertygad är hon om att skälet till att Ryssland fortfarande dödar ukrainare är att Europas ledare är för fåfänga och idealistiska för att göra upp.
Hon anar en komplott. Kanske handlar allt bara om att få till ett regimskifte i Ryssland?
Hon framstår genuint förvånad. Annars kloka bedömare verkar inte förstå det mest grundläggande? Ukrainare dör ju! Och i stället för att bara kompromissa med Ryssland – acceptera Ukrainas geografiska öde – insisterar Europa på att understödja motståndet och dess blodiga konsekvenser. Trots att det finns andra lösningar.
Nu tycker hon sig också ha funnit ytterligare bevis för det, efter att ha läst den tidigare Natochefen Jens Stoltenbergs självbiografi ”Min tid i Nato” (SvD 7/12). Han skriver ju faktiskt att ryssarna ”höll de avtal vi hade ingått”, poängterar hon. Det finns alltså andra sätt att göra upp med Ryssland än krig för den som vill! Och Stoltenberg ”tar aldrig uttryckligen tillbaka dessa utsagor, så något försöker han säga oss”, menar hon.
Men nyckelordet här är uttryckligen. I kapitlet som hon hänvisar till berättar Stoltenberg att han efter tiden som norsk statsminister hade positiva erfarenheter av att samarbeta med Ryssland om olika affärsavtal. Han ansåg att en dialog med ryssarna kunde lösa problem.
Men kollegorna i Natohögkvarteret var skeptiska. Hans presstalesperson Oana Lungescu, uppvuxen i Rumänien under sovjetiskt förtryck, varnade honom, skriver han: ”En strävan efter öppenhet skulle uppfattas som eftergivenhet”.
Stoltenberg insisterade ändå – och mötet han ordnade med Rysslands utrikesminister urartade. ”Lavrov är en säregen kombination av elegant diplomat och buffel”, konstaterar Stoltenberg efteråt.
Hans medarbetare hade haft rätt.
Det som gör Stoltenbergs bok så unik i sin genre är att han redogör så ödmjukt för just det förloppet: Att han, till skillnad från kollegorna, gjorde en felbedömning. När han inte längre ansvarade för norska affärsmöjligheter, utan Nato – en organisation med kapacitet att påverka Putins maktambitioner – mötte han ett helt annat Ryssland.
Men det noterar inte Lena Andersson. I stället väljer hon ut ett fragment ur den berättelsen för att sedan fråga sig vad Stoltenberg egentligen kan ha menat.
Om man tar sig sådana friheter med andras texter är det kanske inte så konstigt att deras ställningstaganden sedan framstår som obegripliga.
Lena Andersson väljer ut ett fragment ur Stoltenbergs berättelse för att sedan fråga sig vad han egentligen kan ha menat.
Intressant nog verkar Lena Andersson ändå se det som att hennes invändningar enbart handlar om att föra in rationella argument och förnuft i en annars irrationell debatt. Och vad som anses vara rationellt beror förstås på hur man ser på Rysslands rätt att ta för sig. Är det oundvikligt? Ett öde att acceptera? Ja, då är det förstås rationellt av Europa att ge vika.
Så låter det också i Kremlpropagandan.
Men om man förstår värdet av att europeiska länder själva ska ha rätt att fatta beslut om sin framtid, då blir kalkylen en annan. Då ser man att Ukrainas öde inte avgörs av Putin, utan av vad ukrainarna vill – och vilken uppbackning de får. Att motståndet i Ukraina inte handlar om några ”progressiva aktivisters” fåfänga, utan om just överlevnad. Existens.
Och inte bara för ukrainare; den danska militära underrättelsetjänsten bedömer att en regional konflikt i Östersjöområdet kan inledas av Ryssland bara två år efter att striderna avslutats i Ukraina. Efter fem år bedöms Putin kunna vara redo för ett storskaligt krig, om inte USA backar upp oss. Att då lämna andra åt sitt öde är för ett litet land som Sverige detsamma som att be om att förr eller senare själv bli lämnad ensam.
Men Lena Andersson ”tycker inte att det finns något som talar för att Ryssland skulle vilja utsträcka sitt territorium till Sverige”.
Då så.
Läs mer:
Amanda Sokolnicki: De låtsas ägna sig åt journalistik, men är i själva verket S propagandamakare
