Det var mot slutet av nollnolltalet. En bekant, solkysst och avslappnad, kunde inte sluta prata om sin vecka i Dubai. Han var den första jag kände som åkt dit. Klara himlar, omöjligt perfekta stränder, sol året runt. Och shoppingen! Vad du än kan tänka dig, smidigt distribuerat i kilometerlånga malls där ökenhettan blir ett minne blott. Allt bara dryga sex timmar från Sverige.
Nästa vinter satt jag vid datorn, bara ett fingertryck iväg från att klicka mig till en resa. Sedan började jag läsa. Om olovliga gripanden. Kvinnors bristande rättigheter. De sydostasiatiska och afrikanska arbetarna som får sina pass konfiskerade och reduceras till tvångsarbetare. Plötsligt kändes en resa dit mindre lockande, rent av frånstötande. Jag stannade hemma.
Förenade arabemiraten sörjer knappast mitt lilla avståndstagande, för de senaste 15 åren har det, med sina metropoler Dubai och Abu Dhabi, blivit ett av världens främsta turistmål. Varje år väller miljontals turister in i landet och spenderar obegripliga summor på resorts, restauranger, kläder, smycken och evenemang. Även i Sverige syns landets storstäder på resebyråernas topp tio-listor över de mest populära resmålen vintertid.
Utvecklingen tyder på att Förenade arabemiraten har lyckats med sitt pr-arbete. Få verkar bry sig om att några mänskliga rättigheter körs över när bekvämligheten, värmen och lyxen frestar.
Men landets växande ambitioner på den globala arenan har gjort brotten grövre. Det syns allra tydligast i emiratets involvering i det pågående dystopiska inbördeskriget i Sudan. Kriget är, något förenklat, en maktkamp mellan Abdel Fattah al-Burhan, chefen för Sudans armé, och Mohamed Hamdan Dagalo, ledaren för det paramilitära Rapid support forces (RSF). Konfliktens rötter sträcker sig tillbaka till diktatorn Omar al-Bashirs 30-åriga välde och 2019 års revolution som till slut tvingade bort honom. I stället för att lyssna till folket som längtade efter demokrati, tog militären över och lyckades bara hållas sams i ett par år innan vapnen vändes inåt.
Med sina runt 500 folkgrupper har Sudan länge haft en komplicerad och stundtals flytande syn på etnicitet. Men landets ledare har traditionellt förstärkt skillnaderna och spätt på konflikter mellan de som identifierar sig som araber och afrikaner, muslimer och icke-muslimer. Så även nu. Förutom den pågående svälten och att kriget tvingat 14 miljoner människor på flykt, varnar FN för att det sexuella våldet är utspritt. Enligt FN och Human rights watch använder RSF och deras allierade miliser våldtäkt som del av en etnisk utrensning – att tvinga svarta afrikanska kvinnor att föda ”arabiska barn”. Metoderna är knappast främmande: RSF är sprunget ur janjawidmiliserna som var högst delaktiga i folkmordet i Darfur på nollnolltalet.
Trots RSF:s långa lista av övergrepp hittar gruppen sin största sponsor i Förenade arabemiraten. Landet har länge åtrått afrikanskt guld. Vissa siffror pekar på guld till ett värde av 35 miljarder dollar årligen smugglas ut ur kontinenten och att upp till 85 procent av det hamnar i emiratet, som därefter blir en mellanhand i handeln med resten av världen. Under det ohyggliga kriget har RSF erövrat flera av Sudans guldgruvor och genom att ösa pengar över den paramilitära gruppen kan Förenade arabemiraten säkra ett stadigt tillflöde av mineralen.
Men RSF får inte bara stöd monetärt. Flera rapporter pekar på att Förenade arabemiraten spelar en nyckelroll i vapeninförseln. I september avslöjade New York Times att emiratet använt ett påstått biståndscenter för att smuggla in vapen och manövrera drönare. Landet utgör alltså en direkt anledning till att kriget är så utdraget, till att RSF kan förgripa sig på så många.
När Förenade arabemiraten själv så effektivt döljer sina mindre smickrande sidor är det av vikt att påminna om att de finns där, inte långt bakom den glättiga fasaden.
Och de är värre än många anar.
Läs fler krönikor av Amat Levin. Till exempel: Vad händer om Sean ”Diddy” Combs börjar berätta?
