Med bläckpenna i handen sitter Otto Anderberg i studentrummet vid AF-borgen i Lund. Ord för ord väljer han det ”uttal som i varje särsjilt fall är det allmännaste i det högtidliga och vårdade språket” i en lista från Rättstavningssällskapet. Han stryker över össjöte och anger östjöte som det bildade uttalet. På samma sätt ratar han intresangt och förordar intressant, underkänner psalm till förmån för salm och dömer ut kuliss för att i stället förespråka kulissj.
Året är 1886. I Sverige rasar en stavningsstrid. I ena ringhörnan finns den konservativa Svenska Akademien som anser att stavningen i första hand bör återspegla ordens ursprung. I den andra finns Rättstavningssällskapet som hävdar att skriften bör följa uttalet. Anförare är Adolf Noreen, ”dosänt ok t. f. profässor i nordiska språk”.
Ordlistan som Otto Anderberg går igenom är ett led i sällskapets värksamhet. Genom att ta reda på hur ord uttalas ska grunden läggas för en stavning som inte främst utgår från vanans makt.
Samma år publiceras Adolf Noreens ”Rättstavningslära”. Han tycker till exempel att ”långt jud med å” bör stavas med å – som i råg, gå och gård men också som i såva, årdning och tjåg. I ”Rättstavningslära ock ordlista” som ges ut året därpå rekommenderas bland annat abbårre, afisj, alé, allsjöns, ambasad och ambitsjon.
Visserligen fick han inte sin refårm. Men hans avtryck i debatten lever än i dag
Kanske är det kung Oscar II som avgör kriget. Genom ett påbud upphöjs 1889 års upplaga av Svenska Akademiens ordlista till ledstjärna för stavningen i skolan. I tidskriften Nystavaren konstaterar Rättstavningssällskapet att det trots allt finns ljuspunkter. Stavning med kv lanseras nu som alternativ till qv i ord som qvinna, qvist och qvot samtidigt som bugt och magt ändras till bukt och makt. Enligt Nystavaren är ”de icke så obetydliga framstegen” en direkt ”följd av sällskapets uppträdande”.
Både staten och Svenska Akademien skyndar långsamt. Efter 1906 års stavningsreform – där hvad, hvete och hvirfvel blir vad, vete och virvel samt rödt och godt blir rött och gott – händer inte mycket. Mindre justeringar av enskilda ord görs men större förändringar uteblir.
Den 13 juni är det 100 år sedan Adolf Noreen gick bort. Visserligen fick han inte sin refårm. Men hans avtryck i debatten lever än i dag. Och det är nästan så att jag anar hans röst inom mig när jag för femtiotolfte gången hör någon klaga på det som nog är svenskans mest utskällda uttal. Det är ju inte ejenklijen det är fel på. Egentligen är det stavningen det är fel på.
