Följ mönstret med funktionshinder
Skriver man funktionshindersverksamhet eller funktionshinderverksamhet?
Matilda
Svar: Vi rekommenderar formen funktionshindersverksamhet, med foge-s.
Enligt grundmönstret för foge-s bör det vara funktionshindersverksamhet, eftersom man brukar ha foge-s i sammansättningar om förledet består av ett sammansatt ord.
Men många ord som slutar på obetonat -er (och -en, -el, -on) skrivs utan foge-s (jämför glasfiberull, lågvattenmärke, vidvinkelobjektiv, svarthallonsylt). Därför varierar bruket när det gäller sammansättningar med funktionshinder som förled.
Formen funktionshinderspolitik är nu tämligen vedertagen, och därför kan man gärna göra likadant i alla liknande sammansättningar. Formen funktionshinderverksamhet utan foge-s är alltså inte fel, men vi rekommenderar funktionshindersverksamhet med foge-s.
Ingrid Olsson
Barnet kan känna sig sjuk och sjukt
Hur behandlar man personbeteckningar som är t-ord? Skriver man ”statsrådet är intresserat”?
Kirsi
Svar: De allra flesta personbeteckningar är n-ord: en kvinna, en man, en arbetare, en direktör. Men några få är t-ord: ett statsråd, ett vittne, ett barn med flera.
Adjektiv som står före ett sådant ord får också t-form: ett trovärdigt vittne, ett sjukt barn.
Adjektiv som står efter ordet böjs ofta som n-ord, det vill säga på samma sätt som för andra personbeteckningar: ”Statsrådet var mycket intresserad.” ”Vittnet blev så nervös att hen skakade.”
Men det förekommer också att man följer det grammatiska genuset: ”Vittnet var nervöst.”
Tillsammans med ordet barn förekommer både t- och n-form för efterställda bestämningar, och båda går bra: barnet är sjukt/sjuk. När man syftar på ett specifikt barn är n-genus vanligare: ”Vårt barn känner sig sjuk i dag.”
När syftningen är mer opersonlig, på barn i allmänhet, är t-genus vanligare: ”När barnet är sjukt ska det stanna hemma.”
Ingrid Olsson
















