Konkurrensen är hård men kanske stod Tucker Carlson för den amerikanska valrörelsens allra mest bisarra inslag när han vid ett republikanskt valmöte i Georgia häromveckan liknade Donald Trump vid en arg pappa som kommer hem för att bestraffa sin tonårsdotter.
”Du har varit en stygg flicka och nu ska du få en rejäl omgång smisk”, fantiserade Carlson inför en jublande folkmassa.
”Daddy’s home”, skanderade publiken när Trump till sist klev in på scenen.
Det var knäppt och det var obehagligt.
Hämnd har varit ett centralt tema ända sedan starten på Trumps politiska karriär. Motståndare ska inte bara besegras i val, de som kritiserat eller motarbetat Trump ska också åtalas, fängslas, straffas. ”Lock her up”-stridsropet som präglade kampanjen mot Hillary Clinton återanvänds nu av supportrarna mot Kamala Harris.
Tucker Carlson försökte mjuka upp sin misogyna metafor något med ett resonemang om att bestraffningen av den olydiga dottern inte var ett uttryck för hämnd, utan för kärlek.
Trump själv tycks dock älska bilden av sig själv som den straffande fadern. ”Jag är er vedergällning”, sa han i ett tal häromåret.
Och i en intervju med Dr Phil tidigare år sa Trump att ”ibland kan hämnden vara berättigad, Phil, jag måste vara ärlig, ibland kan den det”.
”Du har varit en stygg flicka och nu ska du få en rejäl omgång smisk”, fantiserade Carlson inför en jublande folkmassa.
Hämndbegäret hör i vanliga fall till människans mer ljusskygga drivkrafter. Vi känner av det, men vi berättar inte om det.
Det finns inga skäl att tro att politiker är mer dygdiga än vi andra. Självklart är hämndmotiv vanliga även i svensk politik, även om ingen erkänner det öppet. De flesta nämner det inte ens i sina memoarer eller dagböcker.
Men dunkla drivkrafter måste inte vara ett problem. Den enskilda människans hämndlystnad kan hanteras och tämjas i en kultur präglad av goda normer.
Demokrati kan definieras i termer av ett antal principer och villkor: allmänna, fria, hemliga, regelbundna val. Åsiktsfrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet. Oberoende domstolar. Och så vidare.
Goda ideal, viktiga att sträva mot, omöjliga att förverkliga fullt ut.
En mer praktisk metod för att avgöra hur väl en demokrati mår är att studera hur maktskiften går till. I en välmående demokrati avgår regeringen efter att den har förlorat ett val. Men den underlättar också maktöverlämningen till de motståndare den med full kraft bekämpat under valrörelsen. Regering och opposition strider om politikens innehåll, men förenas i försvaret av dess ramar, och inser båda vikten av att vårda dess institutioner.
Man hämnas inte på varandra.
Det normala i svensk politik har dessutom varit att den nya regeringen fortsätter att administrera den föregåendes reformer. Visst finns det exempel på reformer som genast har rivits upp men de är anmärkningsvärt få. 1994 hade Ingvar Carlssons regering bråttom att avskaffa det nyss införda vårdnadsbidraget. Tidöregeringen har precis avskaffat den rödgröna regeringens plastpåseskatt.
Men det är småpotatis i sammanhanget. Den stora bilden under det senaste halvseklet är att borgerliga regeringar behåller socialdemokratiska välfärdsreformer och socialdemokratiska regeringar behåller borgerliga skattesänkningar.
Det finns skäl att besjunga de normer som fått svensk politik att fungera jämförelsevis mycket väl. Liksom att beivra även små tendenser till oönskad förändring.
Och då är ändå det svenska systemet konstitutionellt riggat för att möjliggöra den nyckfulla folkviljans hastiga förverkligande.
I maktdelningens USA har institutionernas utformning bromsat de flesta radikala förändringsförsök.
Trumps hämndmotiv är ett nytt inslag. Det höjer insatserna till en nivå som annars känns igen från omogna demokratier. Det vill säga länder som håller regelbundna och hyfsat fria val men där alldeles för mycket står på spel varje gång. Där makten inte i första hand är en möjlighet att genomföra politiska reformer utan en garanti för att inte åtalas för korruption. Med så höga insatser har ingen råd att sätta systemet före den egna överlevnaden.
Visst finns det baksidor av den svenska så kallade samförståndsandan. Ansvarsutkrävande blir lätt åsidosatt när motståndare håller varandra om ryggen.
Det är därför det är så viktigt att upprätthålla konflikt, samtidigt som man är varsam med motiven.
Men i ljuset av det amerikanska partisystemets pågående kollaps kan det finnas skäl att besjunga de normer som fått svensk politik att fungera jämförelsevis mycket väl. Liksom att beivra även små tendenser till oönskad förändring.
När regeringen i våras gick vidare med förslaget om förändrade regler för partilotterier lade Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin i en intervju ut texten om hur partiet bokstavligen skulle hämnas på Moderaterna och Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna hade redan innan hunnit tala högt om hur motivet var att försvåra för sossarna och även regeringspartiernas retorik har lämnat en hel del att önska.
Än så länge framstår sådana uttalanden som avvikande i en politisk miljö där hämnd aldrig har ansetts vara ett legitimt motiv. Så bör det förbli. Hämndbegäret är ett gift som inte hör hemma i en demokratisk kultur.
Läs mer:
Susanne Nyström: Tips till dig som vill undvika rasistiska utspel – bjud inte in rasister som talare
Andreas Johansson Heinö: Finska män beskrevs som kulturellt förlorade och våldsamma – har Malmer Stenergard glömt det?
