I det kristna påskfirandets mitt finns en märklig dag då ingenting egentligen händer.
Den långa fredagen är däremot händelserik: dom och korsfästelse, mörker, övergivelse och död. I kyrkor och kapell står altaren avklädda och nakna, blommorna undanplockade, ljusen slocknade. Vad är det som har dödats? Kärleken själv, enligt den kristna tron. Allt detta är lätt, alltför lätt, att förstå. Vi känner igen vår värld. Vart vi än vänder blicken breder långfredagens dystra realism ut sig som en krypande smog.
Men vi har förstås också uppståndelsens söndag, livets och ljusets högtidsdag. Altarskåpen öppnas, borden dukas, psalmerna insisterar på dur. Påskdagen är den utopiska dagen par excellence, möjligen svårare att se med blotta ögat men förespeglad i varje hopp om att det ändå kommer att sluta väl, att mörkret inte kommer att få sista ordet.
Mitt emellan långfredag och påskdag kommer så denna märkliga sabbatsdag, lördagen då ingenting händer.
Eller ja, det är inte riktigt sant. Bibeltexterna innehåller ett par kryptiska referenser till det som trosbekännelsen senare skulle formulera som descendit ad inferna – han steg ned till dödsriket. Vad gör han där? Vill uttrycket säga att Kristus slutligen står som segrare vid dödsrikets portar? Eller är det snarare så att den helvetiska tillvaron symboliserar hans solidaritet med alla oss som är avskilda från gemenskapen med Gud, i djupaste mörker och död? Det är trots allt vad gehenna eller hades ytterst tycks betyda.
Den kristna kyrkan har ingen fastslagen teologi kring betydelsen av allt detta, och det är kanske väl så. För oss som fortfarande är vid liv ovan jord är lördagen mellan långfredagen och påskdagen hursomhelst mest en dag av väntan.
Så tänkte i alla fall jag. Men det var innan jag läste George Steiners makalösa bok ”Real presences” (1989).
Steiner är tveklöst en av efterkrigstidens mest betydande litteraturkritiker. Han föddes i Paris 1929 av judiska föräldrar som flytt Wien under den tilltagande antisemitismen, och som lyckades ta båten till New York just innan nazisternas ockupation. Utbildad i Chicago och vid Harvard, doktorerad i Oxford, bosatt i Cambridge men med en professur i litteraturvetenskap i Genève, kom han att gestalta själva sinnebilden av en centraleuropeisk judisk intellektuell som tvingats bli kosmopolit.
”Real presences” har i vissa kretsar fått något av en kultstatus. Den tematik Steiner utforskar är huruvida stor konst kan skapas, erfaras och tas emot i en kultur där den inte längre uppfattas stå i relation till det transcendenta, där frågan om Gud inte längre upplevs som angelägen.
Annorlunda uttryckt: kan det finnas verklig konst i ett rakt igenom sekulariserat samhälle? Möjligen provocerar frågan. Självklart kan den det, kommer det indignerade svaret. Är inte 1900-talets stora författare och konstnärer oftare agnostiker eller ateister än troende? Men det är att missa poängen.
Steiners fråga gäller inte huruvida stor konst kräver konstnärens egen tro, utan om den kräver en mer grundläggande ”erfarenhet” av Gud, antingen som överväldigande närvaro eller som ekande frånvaro. Motsatsen skulle vara en verkligt radikal sekularism, en som inte längre lever som en parasit på det den förnekar, en som utan besvär finner sig tillrätta i en helt avförtrollad värld, immanent och tillsluten.
Steiners fråga är om vi ens kan föreställa oss att stor konst kan uppstå ur en sådan kulturell mylla.
Att kitsch, billig underhållning och det pornografiska kan växa däri, därom råder ingen tvekan. Men kan det sekulära i sig själv, utan någon koppling till det transcendenta, nå ett tillräckligt existentiellt djup? Ett tillräckligt moraliskt patos? Kan det fortsätta att tala om det sköna med gott samvete? Kan det överleva sedan det kapat banden till all föregående mänsklig kulturs djupaste källor – från grottmålningarna i Lascaux till Kandinsky?
Det är svårt att säga. Ingen har ännu provat en sådan kultur. Vi kan inte tänka oss Camus utan hans absurda uppror mot en stum värld som vägrar svara – varför skulle den svara? Vi kan inte tänka oss Steinbeck utan det djupa utforskandet av det onda och det goda – som verkliga realiteter snarare än mänskliga projektioner. Vi kan inte tänka oss Lagerkvist tillfreds i det immanenta, utan den existentiella ångesten, rivandes sina ”uppåtsträckta händer”.
Steiners argument har gjort sig påmint när jag den senaste tiden följt diskussionen om vad som väl får kallas gudsfrågans återkomst i den svenska offentligheten, vilken i sin tur hänger nära samman med den debatt som Per Wirtén initierade i höstas när han i Expressen ondgjorde sig över den nyvaknade vurmen för romantiken som ett symptom på ”den konservativa och nationalistiska vindkantringen”.
Kritiken lät inte vänta på sig. Ludvig Lindelöf, Eric Schüldt och Sandra Stiskalo kontrade med att romantiken snarare är ett symptom på att vi vantrivs med den avförtrollade – sekularistiska – världsbilden. Och plötsligt debatterar Eric Rosén och Joel Halldorf Guds existens i Aktuellt, med efterverkningar som bara tycks fortsätta. Vem hade kunnat ana – religionsfilosofer i morgonsofforna!
På ett djupare plan än allt detta ligger emellertid den fråga som ännu inte kommit att belysas, den som inte i första hand handlar om Guds existens utan om konstens. Det är Steiners oroande fråga: ”Kan det, strikt talat, finnas en sekulär poetik?” Kan det finnas ett helt avförtrollat språk för den ibland omvälvande estetiska erfarenheten av mening? Kan Rilkes möte med den arkaiska torson – den som ropar till honom: ”Du måste förändra ditt liv!” – förstås inom ett strikt immanent ramverk?
William Butler Yeats sa att ”ingen kan skapa så som Shakespeare, Homeros, Sofokles om han inte med blod och nerver verkligen tror att människans själ är odödlig”. Steiners variation på temat lyder: ”Ingen kan verkligen läsa, ingen kan svara ansvarsfullt på det estetiska, vars ‘nerver och blod’ är tillfreds med den skeptiska rationaliteten, som känner sig hemma i immanens och verifikation. Vi måste läsa som om.”
Varför måste det vara så? Det handlar, säger Steiner, om vad konst, litteratur och musik djupast förmedlar. Både att skapa (notera verbet) och att drabbas av de estetiska formerna är att komma i kontakt med en meningsfullhet vi inte själva förfogar över; den finns där, den kommer oss till mötes. Om vi öppnar oss för den erfarenheten, vad är det vi då möter?
Steiners svar? Real presence – en verklig närvaro. ”Det estetiska är att ge form åt epifanin. Något lyser igenom.” Konsten sträcker sig alltid efter detta outsägliga men inte desto mindre djupt meningsfulla, det som den aldrig kan fånga men ibland snuddar vid. Platon kallade det ”den verkliga verkligheten”. Vi kan kalla det transcendens. Eller också spåren av den stora Konstnären i våra små konstverk.
Om vår litteraturkritiker har rätt visar konsten att vi inte lever våra korta liv uteslutande enligt fredagens logik, som om det estetiska bara kunde ”vittna” – ett viktigt ord i Steiners vokabulär – om det meningslösa mörkret. Jo, konsten måste brottas ärligt med döden, och med alla de gånger då rättvisan och kärleken spikas upp på kors för att dö – descendit ad inferna.
Men om vi stannar där återstår endast nihilism. Vi blir kvar i helvetet. När vi däremot återvänder från den estetiska erfarenheten och vet att stapplande berätta om det goda, det sanna och det sköna griper vi tag om hoppet – ”inget ord är mindre dekonstruerbart” – och blickar framåt mot uppståndelsens utopiska söndag.
Därför blir lördagen mellan långfredagen och påskdagen, i Steiners tänkande, en metafor för konstens, litteraturens och musikens villkor och möjligheter. Utan en levande kontakt med den verklighet som de estetiska formerna såsom genom ett mirakel förmedlar under den långa dagen mellan förtvivlan och hoppfullhet, hur skulle vi kunna härda ut?
Läs mer:
Andreas Nordlander: Marilynne Robinson återvänder ständigt till människans gudslikhet
