Män tycks i högre utsträckning än kvinnor vara existentiellt vilsna, osäkra på vilka ideal, vilka djupare visioner för livet de ska eftersträva. Det stora intresset för Charlie Kirk och hans förebild Jordan B Peterson bland unga män pekar om inte annat på ett sorts moraliskt sökande.
Bortom den lite löjeväckande ytan är det kanske det som gjort ”män som tänker på romarriket” till ett seglivat mem. Vad ska vi egentligen drömma om som män? Vilka ska vi vara? Ett sådant sökande är uppenbarligen av största vikt för enskilda individer, men rimligen också för samhället i stort.
Frågan är bara om romarriket med sina ideal och dygder är det män borde drömma om. Borde vi inte snarare drömma om – medeltiden?
I år gick Alasdair MacIntyre, en filosof som engelska The Spectator kallade en av de senaste 50 årens mest inflytelserika intellektuella, ur tiden, 96 år gammal. MacIntyres bestående värde kommer sig av att hans filosofi tillhandahåller en rik moralisk vokabulär, vars poäng är att möjliggöra ett djupare sökande efter det goda livet. Denna moraliska vokabulär hämtar han framför allt från den transformation av den antika moralfilosofin som äger rum under den ljusa medeltiden. Kan det vara så att denna tradition än i dag har ett ärende till män som funderar över hur de ska gestalta sina liv?
En del menar förstås att manlighetens ”kris” bara är en mediegenererad myt som legitimerar stereotypa mansideal, och för dem lockar kanske inte medeltiden i någon större utsträckning.
Jag håller inte med. Bilden av mannen har trots allt ifrågasatts, bedömts och omförhandlats på ett radikalt sätt sedan 60-talet, med allt större intensitet sedan metoorörelsen för några år sedan. Det är värt att minnas att grekiskans ”krisis” betyder rättegång eller dom, och i den bemärkelsen måste man kunna tillstå att manligheten krisar. Utfallet är ännu inte avgjort.
Frågan är hur vi kan återerövra ett språk för att tala om manlighet utan att förfalla till en idealisering av mäns sämsta sidor
Hur det än är med den saken kan man fråga sig varför alla manliga ideal eller dygder skulle vara stereotypa reliker. Ideal och dygder finns ju till för att forma ett konkret handlande, och mäns handlande tycks ofta behöva formas på ett alldeles särskilt sätt. Var det inte det metoo handlade om? Och är det inte djupast sett det som så många unga män i dag är på jakt efter?
Frågan är bara hur vi kan återerövra ett språk för att tala om manlighet utan att vare sig förfalla till en idealisering av mäns sämsta sidor, eller till ett förnekande av mäns sökande efter något att stå på, något som håller. Så jag plockar ner mina nötta volymer av MacIntyre från hyllan.
Han slog igenom på bred front med boken ”After virtue” (1981), vars omoderna ambition är att förankra moralen i vad den mänskliga naturen kräver. Vi föds med en outvecklad natur inte bara i biologisk utan också i moralisk bemärkelse – vi måste lära oss att bli sådana som gör det goda och undviker det onda om vi ska kunna realisera den mänskliga naturens specifika potential.
Detta sätt att tänka går ofta under namnet karaktärs- eller dygdetik eftersom grundantagandet är att ingen människa kan blomstra utan en välutvecklad karaktär, det vill säga en uppsättning goda handlingsdispositioner eller dygder. Det förutsätter i sin tur att vi ingår i gemenskaper där det finns goda människor att se upp till och imitera. Moraliskt handlande kräver konkret praktisk övning – lite som att lära sig ett språk eller att spela piano.
Den här hösten har paradoxalt nog Christopher Wollters sexmissbruk och otrohet exemplifierat denna karaktärsetiska tes. Vi kan tänka på Wollters problem som en allvarligare form av en vanlig manlig tendens (vilket inte minst porrens roll vittnar om). Wollter vet förstås hur han borde handla, han saknar inte moraliska principer. Han förmår bara inte. Han blir en spillra av vad han hade kunnat vara – lasterna brukar ha den effekten. Till bristen på självkontroll läggs lögnaktigheten, dubbellivet, den kollapsande självkänslan.
Sedan inträffar en ”kris”, det vänder, och här någonstans börjar en utveckling vi rimligen kan kalla ”moralisk”. Wollter börjar arbeta konkret mot lasterna och bygger med hjälp av andra människor sakta upp den karaktär han skulle ha haft från början. Han blir skickligare på att leva, på att vara man.
I romarriket hade Christopher Wollters handlande inte varit särskilt uppseendeväckande, och det hade definitivt inte diagnostiserats
I sin sista bok, ”Ethics in the conflicts of modernity” (2016), visar MacIntyre hur centralt detta tema är i den karaktärsetiska traditionen: Man kan vara skicklig på att vara människa, eller så kan man misslyckas kapitalt. Man kan också, som de flesta av oss, vara någonstans mittemellan – på väg. Frågan är bara hur målet ser ut. Vilka karaktärsegenskaper krävs för att nå dit? Eller för att återvända till vår fråga: hur bör en man vara?
Det är nu vi kommer till medeltiden. MacIntyre kom nämligen att kritisera de svar som den antika traditionen hade gett på hur ett gott liv ser ut och vilka dygder som krävs för att nå det.
Filosofen Aristoteles, en förgrundsgestalt för den dygdetiska traditionen, hade en alltför snäv bild av hur ett moralisk lyckat liv skulle se ut, alltför format av hans eget sociala sammanhang, vilket han tenderade att förstå som det enda naturliga. För honom var det uppenbart att kvinnor, slavar och barbarer inte fullt ut kunde realisera människans hela potential – det krävde typiskt manliga och rationella förmågor och dygder.
MacIntyres filosofiska gärning bestod inte minst av att visa hur den medeltida traditionen, framför allt exemplifierad av Thomas av Aquino (c. 1225–1274), kom att transformera denna karaktärsetiska tradition på djupet, och varför vi ska bry oss om det i dag.
Avgörande är förstås att kvinnor, slavar och andra folkgrupper nu också inkluderas och anses ha samma moraliska potential – åtminstone i teorin. Denna universalism hänger samman med föreställningen om att varje människa är skapad till Guds avbild. För mäns del blir det verkligt heroiska nu självbehärskning och återhållsamhet, vilket kommer till uttryck både i celibatära ideal och i den föreställning om romantisk kärlek som växer fram. Det är ingen slump att ömsesidighet mellan män och kvinnor i äktenskap kodifieras juridiskt under medeltiden, med början i ”Decretum Gratiani” (c. 1140).
För att ställa saken på sin spets: I romarriket hade Christopher Wollters handlande inte varit särskilt uppseendeväckande, och det hade definitivt inte diagnostiserats.
Som historikern Tom Holland visat i boken ”Dominon” (2019) firades tvärtom den fria mannens virilitet, och även om han skulle ha en hustru därhemma var det comme-il-faut att han också kunde utnyttja slavar, tjänstekvinnor och prostituerade för att få utlopp för sin sexuella energi. Han hade rätten, de hade ingen. Men vi är barn av en annan moralisk vision, en mer medeltida idé om vad det vill säga att vara just en man.
De antika dygdelistorna inkluderade inte ödmjukhet som en eftersträvansvärd karaktärsegenskap
För all del, medeltiden hade sin beskärda del av styrka, heder och hjältemod. På många sätt var det en fortsättning på traditionella antika ideal som fortfarande i dag har sin tjuskraft. Men samtidigt hade orienteringspunkterna i grunden justerats på ett sätt som även om det äger allmänmänsklig relevans ändå är extra uppfordrande för den som söker efter manlighetens särskilda ideal och dygder.
De antika dygdelistorna inkluderade till exempel inte ödmjukhet som en eftersträvansvärd karaktärsegenskap. Aristoteles ideal är den oberoende mannen, den han kallar ”megalopsychos”, den storsjälade.
Thomas av Aquinos medeltida ideal är i stället ”humilitas”, ödmjukheten. Om inte ödmjukheten får forma den oberoende mannen, menar han, lurar den värsta av laster: ”superbia”, högmodet. Ödmjukheten hänger i sin tur samman med dygder som sällan lyfts fram i dag: mildhet (”mansuetudo”), nämligen förmågan att disciplinera sin egen vrede, och tålamod (”patientia”), att kunna lida en oförrätt och söka försoning snarare än vedergällning. Känns något av detta aktuellt?
För MacIntyres del handlade det aldrig om att visa fram den medeltida moralfilosofin som ett intellektuellt museiföremål. För honom var det en levande tradition att brottas med och han förde denna tradition i dialog med tänkare som Jane Austen, en av våra främsta sentida dygdetiker, liksom också Karl Marx och DH Lawrence.
Detta dialogiska drag är utmärkande i min egen favorit bland MacIntyres böcker, den lilla pärlan ”Dependent rational animals: Why human beings need the virtues” (1999). Här visar han att de dygder vi förknippar med oberoende – att ha modet att tänka själv, att finna sin egen väg – alltid är avhängiga det han kallar ”beroendets dygder”.
För den som förstår livet så blir den viktigaste av dygderna, den som omformar alla de andra, förstås kärleken (”caritas”). Såsom redan Paulus av Tarsus hade framhållit: ”Störst … är kärleken.” Den antika moralfilosofin kände förvisso flera former av kärlek, inte minst den starka och vackra vänskapen mellan två likvärdiga män. Men en kärlek till de svaga och oförtjänta, till samhällets olycksbarn, till och med till fienden – ett sådant ideal kände den inte.
Vi som lever i svallvågorna av en medeltida moralisk revolution har all anledning att vara tacksamma över dessa ideal
Menar jag på fullaste allvar att människor på medeltiden levde på det här sättet? Nej, som alltid existerar det ett glapp mellan ideal och verklighet. Och medeltiden innehåller förstås också antisemitism, inkvisitioner, korståg …
Inte desto mindre spelar det roll vad vi håller fram som ideal, vad vi tänker på och dagdrömmer om. Vi som lever i svallvågorna av en medeltida moralisk revolution har all anledning att vara tacksamma över dessa ideal, även då människor inte har lyckats leva ut dem.
Själv ger jag därför MacIntyre min hommage genom att lansera ett mot-mem för män i vår vilsna tid: #MänSomTänkerPåMedeltiden.
Läs mer:
Andreas Nordlander: Kan stor konst skapas i ett sekulariserat samhälle?
Andreas Nordlander: Marilynne Robinson återvänder ständigt till människans gudslikhet
